.

.

När vi hade vårt fantastiska 40-års jubileum 2010, så framförde 202 Viljo under middagen i hopphallen en hälsning från vår avlidne kamrat Staffan Benonis barn, Carl-Fredrik och Alva. Ovanstående kort med hälsningen visade Viljo i sitt bildspel. Texten där barnen beskriver Staffan tror jag speglar många av oss, kanske mer än vad vi tror.

Av en tillfällighet hittade jag nu en kopia på hälsningskortet och jag lägger in den på vår hemsida under FJS-dagar och bland övriga foton från vårt 40-års jubileum. Ni hittar platsen om Ni klickar här.

Staffan Benoni (327) avled i november 2009 i sjukdomen ALS.

.

.

Fortsättning på tankar om fjällmarschen…

Mail-växling mellan Lars Edgren (304) och mig.

.

304:

Svante

Det var inte 70-71…….

201:

Tjenare Lars,

du får hjälpa mig!

Du menar att Bertil Renströms berättelse inte var vår fjällmarsch utan något annat år?

304:

Jag vill minnas att vi hade gott om snö i de bivacker vi grävde. En var såvitt jag kommer ihåg 
vid foten av Tarfaladalen och den andra vid någon “snurr” vi gjorde på skidor under 2 dagar.

201:

Ja så är mina minnen också men berättelsen ur Örnen, som jag har med i artikeln, är från vår fjällmarsch om jag har förstått det rätt. Fanjunkar´n (Bengt Persson här i Karlsborg) gjorde sin första fjällmarsch 1971 och kom ihåg att en av oss fick åka pulka sista biten hem eftersom kängorna var som pansar.

304:

Jorå Sundström (115) Håkan om jag inte missminner mig, hette sjukvårdaren vi hade i vår grupp. Sista natten innan återfärd tog 
han av sig pjäxorna och blottade två enorma skavsår på stortålederna. Efter egenvård, misstänker jag, så svullnade tår och 
fötter upp och sedan var det kört. Pjäxorna var nog mjuka för det var dom hade han i sovsäcken. Vi drog honom i en pulka 
till Nikkaluokta. Bl.a hade vi en utförslöpa genom låg undervegetation ner mot sjösystemet. Vid toppen av backen funderade vi på 
om det bästa inte hade varit att bara släppa ekipaget (kanske var det någon som tyckte det för att det var lättaste sättet att komma 
över alla starköl han hade släpat med sig hela tiden, alla var med hem). Tung pulka nerför var ingen drömsituation. Lindberg var 
skidåkare så jag tror han löste det.

Sundström är på apoteket i Katrineholm och bor visst i Kungsör. Jag pratade med honom innan träffen för två år sedan. Jag har en del kort som inte är publicerade på hemsidan. Han finns med på en del av dom.

Apropå kort så har Krejci massor av den varan……………………

.

En annan sak som hände samma dag kanske du kommer ihåg. När vi skulle påbörja 
färden ner till Nikkaluokta och alla stod uppställda var det någon som kom på att en 
grupp saknades. Till slut så väcktes de sovande och ut ur bivacken kom Tore Öberg
 fullständigt skogstokig. Han hade en härlig norrländsk dialekt och med kraftig stämma
 sipprade det ut svordomar och andra invektiv. Den som hade ansvar för vakten/väckningen
 hade visst missat en grupp. Befälen försökte tysta honom men det hjälpte inte värst….

Det var då vi stod med Sundström i pulkan……………..jag funderade på vilken pulka det kan 
ha varit. Varken tält eller kamin hade vi med oss såvitt jag kommer ihåg……någon annan 
kanske kommer ihåg. Vi hade ju med oss pulkorna upp i Tarfaladalen vill jag minnas, vad 
det nu skulle vara bra för. Eftersom Sundström låg i pulkan måste vi tagit bort annat och jag 
tror inte att vi fick slänga nåt – mystik.

201:

Själv kommer jag ihåg att det tjötades lite men att det var Öberg hade jag totalt glömt bort. Du väcker också vissa andra minnen som jag kommer ihåg från fjällmarschen….

Vår bivack, i hänget inte så långt från Kebnekaise fjällstation, bestod av två rum i etage. Om jag inte minns fel så övernattade vi i den flera nätter och därför la vi ner gott om tid när den byggdes. En detalj som jag kommer ihåg är att vi använde min Astronfilt som golv men vände den blanka sidan nedåt vilket innebar att effekten av den goa golvvärmen uteblev. Men gott sov vi och frös gjorde vi inte.

.

Dagen när vi skulle upp på toppen så fick vi en ofrivillig sovmorgon eftersom Linkan(208) inte hittade ingången till vår bivack och därför inte lyckades väcka oss (att det var Linkan påminde han oss om vid vår träff 2008). Sura som ättika var vi men om det gormades kommer jag inte ihåg. Att bestiga Kebnekaise utan en stadig frukost är naturligtvis inget att rekommendera. Lite russin och nötter gav oss dock energi under uppfarten och när 308 Christer gav sin förevisning i tarmtömning på 2000 m höjd i full snöstorm, så stärkte det oss väsentligt eftersom vi trodde att andra var ännu tröttare och på väg att flippa ur. Känslan att stå på kammen i snöblåsten och befinna sig på Sveriges högsta punkt samtidigt som vi får den hänförande utsikten verbalt beskriven måste väl uttryckas med ord som surrealistisk.

.

När vi skulle lämna vår stora fina moder-bivack för det du kallar en “snurr” några dagar så gjordes det plötsligt ett större antal avhopp som på grund av diverse skador skulle återvända till Nikkaluokta för vidare transport till Kiruna. Den synen blev mig övermäktig. Berget var ju redan besegrat. Att se sjukgänget lämna oss och veta att de snart skulle kunna ta sig en dusch och därefter krypa ner mellan lakanen i vår älskade förläggningen fick mig att känna en obeskrivlig smärta i ena hälen. Snabbt skidade jag fram till plutonchefen och beskrev mitt tillstånd. Harry visade dock inga av sina mjukare sidor utan efter konsultation med sjukvårdare fick jag återvända med låg svansföring för att åter ställa in mig i ledet. Glada tillrop  från mina goa gruppkamrater som visade sin uppskattning av mitt tilltag genom att ge mig dubbla skift på pulkan. Som du vet, att ägna någon längre tid åt självömkan lönade sig sällan, så här gällde det att snarast falla in i arbetet. Jag hade dock gjort ett försök och om mina skådespelartalanger var dåliga då så utvecklades de tydligen med åldern eftersom Jan-Erik och Conny erbjöd mig statist-jobbet som gerillaledare i Cold Skills ensemble.

304:

Jag fick för mig att det var när vi slutligt skulle embarkera som några fick sovmorgon, inte när vi skulle upp på toppen. Så fel man kan ha….

Jo det där på kammen går ju till historien. Det är kanske därför jag aldrig tagit till mig sådant som “bedårande utsikt” som det brukar stå i mäklarannonser mm.

Apropå Sundström så finns han med i bildmaterialet. Som du säkert sett så finns en bild på valda delar av 3:e plut, 1:a grupp uppställda mot kameran och med toppen av Tolpagorni som sticker upp i bakgrunden (Örnnästet släng dig i väggen). På den bilden finns han med i mitten någonstans.

Att det fanns några som lämnade oss i förtid har gått mig förbi. Annars hade jag nog befunnit mig i täten bland de med sådana behov, även om de kanske inte funnits.

.

Delar av järngänget på tredje..

.

.

Som Ni ser så kommer svar på frågorna efterhand. Tack Lars! Vi saknar dock svar på vem signaturen SU var, han som skrev om vår fjällmarsch i Örnen.

135 Peter, du får gärna skicka fler kort och inlägg är också välkomna.

.

.

Hälsningar från Karlsborg

201 Svante

.