1970 års jägare satte rekord
– med lite vilja, tjöt, uthållighet och ny teknik
De hade en vilja att återsamlas. De rekade platsen. De slog till och bokade hela vandrarhemmet ett år i förväg. Den ene satt eldvakt och skapade en tjusig hemsida medan den andre var ute och spårade alla gubbars e-post. Resultatet blev ett svårslaget rekord och en lyckligt gråtande jägare.
.
39 år kan förändra människan. Det kunde slås fast då 1970 års jägare återsamlades i Karlsborg den historiska helgen 28- 30 maj.
Men för det mesta sker förändringen bara till utseendet. Så fort någon ännu okänd, omdöpt eller bra kamouflerad lumparkompis öppnade munnen var han avslöjad; du är ju 146 Ranebo!
Under helgens första timmar kom det också fram att alla hade ett förnamn, ofta Anders, Lars eller Peter.
Men mest fantastiskt var nog ändå det faktum att alla gubbar till synes utan större svårigheter kunde återuppta det samtal som avbrutits 39 år tidigare. Hade tiden stått still eller är jägarandan verkligen så speciell som vissa påstår?
Enligt 303 Patrik från Sorsele är den det: ”I vilket annat sammanhang kryper två karla-karlar tillsammans ner i en blöt sovsäck? Efter det har man inga hemligheter.” Några inledande öl på Vita skärmen kan också ha bidragit till att lossa tungorna…
Själv tyckte jag att vi var tämligen välbevarade efter 60 år i livet. Men lite tveksam blev jag på fredagskvällen då vi gled (?) in i den fortfarande sågspånsbeklädda hopphallen.
Där hade 218 Krögar-Nisse bullat upp med en utsökt italiensk jägarbuffé som inte stod den frystorkade korvgrytan långt efter. Dessa kulinariska rätter – och tillhörande drycker – hade även lockat många av våra tidigare befäl. De hoppade över den höga tröskeln som vi andra med lite möda klev över.
Enligt den – trots ny höftled – ständigt unge överfuriren Lago-Lennkvist var det första gången under hans 40 år på FJS som det serverats annat än svett, svordomar, sågspån och svidande fotsulor i hopphallen.
Den lite baktunga lördagen innehöll ett digert program som länge tvingade oss till viss återhållsamhet då det gällde vätskebalansen. 138 Håkan skulle absolut återse hinderbanan. Bedrövade lufsade vi därifrån och konstaterade att reglerna hade ändrats; lejongropen var djupare och irländska bordet var både högre och bredare än vi mindes.
Lika förvånad blev 144 Kim då det tog 14 minuter att promenera den 1 000-metersstig på Vanäs udde som han tidigare sprungit på 3 minuter blankt!
Även det nya hopptornet, som byggts vid det gamla lägret, hade blivit högre. Men det var inget som hindrade 148 Anders med flera från att testa och konstatera att takterna satt i. Så även hos 239 Peter och 306 Bengt som fick följa med som ballast under ett av lördagens uppvisningshopp från 4 000 meters höjd. Perfekta stående landningar på båda!
Helgens stora höjdpunkt var annars avlämningen till skolchefen. Några skulle få sina gyllene örnar och någon annan det Stora tjötapriset.
Där stod alla årskullar uppradade på den gamla paradplatsen, från de två rollatorstödda farbröderna från 1952 till de sista (?) värnpliktiga jägarna från 2010. När 337 Rutger anmälde ”årskull 70, 70 närvarande” blev det först alldeles tyst i de övriga leden och i publiken. Tystnaden följdes av ett stilla sorl ”hörde jag rätt?”, och därefter blev det både jubel och applåder! Vi kände oss återigen som någon sa ”flest, goast och vackrast”.
Sedan blev det allvar. Det var dags att dela ut Stora tjötapriset. Detta nya pris var instiftat och skapat av den numera örnfotograferande 113 Sture. På baksidan av den läckra bilden hade såväl vi gubbar som våra befäl skrivit sina namn.
201 Svante var den givne mottagaren. Han var motorn i det gäng som låg bakom återsamlingen och rekordslakten. I skogen för 40 år sedan var det svårt att knäcka 201:an, men nu rullade minst ett par lyckotårar på hans kinder.
Vi andra kände oss självklart delaktiga i rekordet och ingen glömde bort att tacka även 320 Cennet som varit motorns bränslekammare.
Det hurrades, togs gruppbilder som krävde vidvinkel och det dracks öl på Vita skärmen som aldrig förr – nu hade ju de flesta den råd vi en gång saknade.
Solen sänkte sig och fyrverkeriet steg till väders. När det sedan var dags att åka hem visste vi alla en sak; det här gör vi om om fem år. ”Alldeles för kul för att vänta i tio år”.
.
Vid pennan:
G. Banander,
redaktör för Örnen 1970-71, hågkommen och avslöjad av 304 Lars som varande 135 Peter.
.
Fotnot 1: Tjöta är Göteborgsslang och kan betyda småprata, tjata eller traggla/prata för mycket om något.
Fotnot 2: Det finns ingen officiell statistik, men vi utgår från att vårt rekord är rekord till dess motsatsen bevisas.
.
Årets undringar:
Det tjötades en del om de få som inte kom. Hur många kilometer kunde till exempel 107 Johansson springa med en kilometertid på 3 minuter? Var det sant att 140 Arvidsson numera var en del av Sveriges hemliga armé? På vilket sätt och varför försvann 110 Brunner från FJS?
Årets avslöjande 1:
När 337 Rutger ville stanna kvar på FJS och bli befäl, så var våra befäl mycket tveksamma till detta. Nu vet vi varför; Rutger kom så småningom inte bara ifatt utan också förbi våra befäl i rang!
Årets avslöjande 2:
Löjtnant Spång gillade varken kapten Österbloms våta sandsäckar eller småfurirernas order om språngmarsch till matsalen. ”Man ska inte behöva vara genomsvett för att äta.”
Årets överlevare:
70-årige fanjunkare Persson var nyligen ute och fällde träd med motorsåg (Har han tacklat av?). Han klämdes mellan ett fast och det fallande trädet. Intryckt kindben, brutet nyckelben och ett otal knäckta revben blev följden.
Eftersom han nu såg lika fräsch ut som vanligt på 70-talet, blev vi lite förvånade då han berättade att detta hänt bara två månader tidigare! Mer förvånad blev läkaren som trodde han fått fel persons journal med sig då han såg Perssons födelsenummer.
.
◊