-Vilja, Mod och Uthållighet-
Gamla lägret vid Vättern

Gamla lägret vid Vättern

 

Inryckning i juni 1970

Från och med i år sker inryckningen i början av juni, vilket innebär en länge eftersträvad anpassning till det civila skolåret.  Den nya åldersklassen har från inskrivningarna, glädjande nog, ovanligt höga testvärden “både på huvudets och benens vägnar”. Detta och det välkända valspråket “för en fallskärmsjägare är ingenting omöjligt” gör att vi med förtröstan kan gå in i det nya utbildningsåret.

Skolchef Magnus Eriksson ur Örnen nr.54, sommaren 1970.

 

In-ryckningen.

Nu har fjorton dagar passerat. Vi har avancerat från rekryter till soldater, från båtmössa till basker. Några har avrustat.

De som är kvar börjar känna sina “gehalt” som Jonsson på vår lucka uttrycker det. Och kängorna är oftast “vårdade”. I vissa fall blandas skokrämen upp med vissa ingredienser, för att ge denna extra lyster. Ett beprövat recept: Ett par väl insmorda kängor, gnides länge och väl med våt bomull. Även en damstrumpa kan användas om sista permissionen givit önskad utdelning. Om lystern inte bedöms vara den rätta kan “överkocken” ordinera en sk. skoputsar aperitif bestående av väl avvägda delar armhävningar och maratonvarv runt förläggningens byggnader. Metoden lär garantera toppresultat i 99 fall av hundra.

Då, för fjorton dagar sedan, kom man neddimpande här med en mängd vaga vetskaper om livet som militär speciellt då vad fallskärmsjägarskolan beträffar. På tåget från Skövde mötte man en mängd likasinnade prissar. Alla sneglade osäkert på varann. Vilka här har en militär inkallelseorder som färd-knäpp? Frågan lyser outtalad. Men när konduktören kommer dras biljetterna fram. Det blir som när en vaktmästare öppnar dörrarna till en packad föreläsningssal. Trycket lättar!

I Karlsborg möts vi av en grönmålad buss. “De häringa bussarna e junte så himla dålia som polarn sa” hörs en kommentar bakifrån bussen när vi går ombord. Vi presenteras för mottagningskommiten; två grönklädda varelser. Jag kom att tänka på ett träd när jag såg dom. Bruna rötter, grön stjälk med två grenar och så en röd blomma högst upp. Snart nog exponerades deras fröhus också. Håret var kortklippt till den milda grad! Jag befarade att en olycka hade hänt. Kufarna hade legat och sovit i gräset och blivit överkörda av en gräsklippare. Och med den uniformen måste ju risken vara ständigt överhängande.

Två dagar senare såg hela gänget ut som kardborrar i huvudet.

/Saxo/                     ur Örnen nr.54,  sommaren 1970

 

 

Efter några veckor

M E M O R A N D U M

Efter dryga 3 veckors tjänst på FJS har vi väl alla flera episoder, som vi lagt på minnet och aldrig glömmer. Ja, det har varit än det ena än det andra, som chockerat oss och kanske framkallat en viss förvåning och missmod hos vissa.

Vi minns väl redan första dagen hur det var, befälen gapade och gav order åt oss en samling nyinryckta snälla svenskar, som minst av allt var vana vid att folk gav order. Mitt i förvirringen blev vi kommenderade att hämta vår utrustning. Den bestod, som väl alla vid det här laget känner till, av en massa smörja, som bara tog en förbaskad plats i skåpet.

På kvällen skulle alla sova kl. 23.00, och på morgonen fick vi, stackars satar, knalla upp redan kl. 5.45.

Detta var för många rena kallduschen och ett flertal av oss längtade hem redan andra dagen.

Något som inte lindrade hemlängtan precis , var att vi fick order om hårklippning. Visserligen kände väl alla till FJS:s traditionsenliga bestämmelse, men att håret skulle vara så kort som vår frisör, i överensstämmelse med FJS:s ledning ansåg, visste vi inte.

Man kände ju sig naken när man, med mössan långt nerdragen, gick ner till förläggningen, tyst men ihärdigt svärande.

Hur det nu är, så vänjer man sig till slut och redan efter några dagar tänkte man väl inte så mycket på frisyren. Då var det andra saker som vi var tvungna att engagera oss i t.ex. skoputsning. Detta putsande som bara ger skoinnehavaren ett dåligt humör och skon märken av slag el. dyl. som framkallas när innehavaren avreagerar sig.

I övrigt är det nödvändigt att putsa skor, bädda “strick”, städa och i övrigt hälsa och uppföra sig som en jägare, om man inte vill få straffexerciser på halsen, något som flertalet av oss redan har fått känna på. Detta är ett mycket smart straff. På detta sätt har våra befäl lyckats rusta upp förläggningen, inte bara innanför kasern, utan även utanför. Jag kan glatt meddela att det sägs att Lt Vemdal snart är nöjd med rabatterna.

Det som glädjer oss mest, skulle jag tro, är att våra till synes omänskliga furirer, efter hand har blivit mänskligare. Detta är ju en viktig faktor, för oss soldater, som ju vill känna en viss gemenskap med befäl för att kunna göra det yttersta , av egen fri vilja och inte bli tvingade med “hugg och slag”.

Till slut skulle jag vilja nämna det jag tycker är bäst här på FJS, nämligen kamratskapen. Det är den viktigaste faktorn, och den finns, resten beror på viljan, och den har vi väl?

/239 Aspemar/            ur Örnen nr.54, sommaren 1970

 

.

Sommaren och hösten i Karlsborg

KRÖNIKA

Den sena inryckningen – den 1 juni i år mot mitten av mars för tidigare årsklasser – gjorde att vi kom igång med jägartjänsten och hoppningen först efter midsommar. Vi kunde därför inte dela ut örnarna till FJS-dag, men bra nära – 1 sept. begicks örnhoppet på Store mosse och några dagar senare satt örnarna “på den plats på vapenrocken varunder hjärtat klappar”.

Förhållandet att fallskärmsjägarna fått kortare utbildningstid har utan tvivel satt en viss prägel på skolan. Någon sänkt utbildningsstandard har vi inte accepterat. Verksamhetspulsen är därför hög. Tack vare en hård satsning av alla parter tror vi att vi ska lyckas. Ja, vi kan nog utan överdrift säga att vi på en del viktiga punkter t.o.m. ligger före programmet.

För den skull försmår vi inte gamla traditionella överraskningar och trevliga avbrott, såsom plutonchefselevernas dop och skolchefens första inspektion, som slutade med en månskensfärd med S/S Motala Express på Vättern.

På sommaruppehållet deltog som vanligt “halva skolan” i internationella 5-dagarsorienteringen. Fallskärmsjägare Arne Johansson från Falköping ordnade en komfortabel seger i juniorklassen och gjorde sedan , tillsammans med Haraldsson från Norrköping och andra raska jägare, rent hus på svenska mästerskapen m.fl. stortävlingar.

Augusti månad var fullproppad med notabla händelser. Under månadens första veckor hade vi en praktikantkurs för trettiotalet entusiastiska gymnasister. Så var det dags för Fallskärmsjägarnas dag, som efter fjolårets samgående med S2, nu åter arrangerades i den gamla goda stilen. Vädret var strålande. Alltifrån lördagsmorgonens stora motionstävling (omkr. 400 deltagare) till sista valsen på söndagskvällen kryllade det av folk hemma i lägret. Ute på Flugebyn var det inte långt från femsiffrigt antal åskådare. Kamratklubbens årsmöte har aldrig tidigare varit så välbesökt och tack vare Hercules kunde alla mötesdeltagare få se Karlsborg från ovan under lördagskvällens vattenhopp.

Under höstens fälttjänstövningar fick vi vara raska i vändningarna för fienden (som fick på nöten) fanns både i Blekinge, Halland och Västmanland. Vid sistnämnda tillfälle fick vi hjälp av en tropp gamla fallskärmsjägare, som liksom i fjol, inom FBU:s ram, klätt sig i krigarkläder. (Nästa år behöver vi sådan hjälp också i Skåne och Norrbotten, upp och hoppa gamla jägare!).

Vår egen fälttjänstövning – jägarveckan – som hölls första veckan i dec. i triangeln Skövde-Töreboda-Karlsborg – blev ett gott slutprov på barmarksutbildningen. Dock har vi sällan haft så lite snö och så lite minusgrader.

Serien av uppvisningar och samövningar har varit omfattande. Över hela landet (nåja nästan) har frittfall specialister, troppar och plutoner, samlat goda erfarenheter och, som vi hoppas och tror, spritt god PR för Krigsmakten och FJS. Ska några speciella tillfällen nämnas så är det väl Kalix, Söderhamn och Kvarn (infanteriets krigsskola, där många av Krigsmaktens allra mäktigaste var åskådare). Krigsskolans och FJS gemensamma fria-krigetvecka i Sörmland ska heller inte glömmas.

Vad var en säsong utan besök. Militärattachéer, militärbefälhavare och intresserade av något lägre kaliber har sett till att denna krönika blivit komplett även i detta avseende.

Strömmen av FJS:are till andra länders jägare har varit strid. Har inte konungen släppt till pengar har besöken skett med egna medel. “LJK” (finska FJS) har gästats i två omgångar likaså “HFJS” (norska FJS) där årets nordiska kamratträff hölls och där “syrgasrekordet” slogs (se särskild artickel). Danmark och Jugoslavien besöktes i samband med deltagande i NM (med seger för vår chefsinstruktör) resp. VM i fallskärmshopp.

Försöksverksamheten är som vanligt omfattande. Under hösten har insänts en diger lunta om fallskärmshoppning i allmänhet och fritt-fall-dito i synnerhet. Andra försöksobjekt är radioapparater, fällningsfyrar, tält, sjukvårdsutrustning och mycket mera. Strömmen av “utrustningsgubbar” från staberna i Kungl. huvudstaden är glädjande, det är ju “ute i busken” som prylarna ska ses och prövas. Vi får heller inte glömma Försvarets materielverk, som i samarbete med vår tekniska avdelning, kastar ut tunga grejor som ammunition, drivmedel, bandvagnar o.dyl. från både normal höjd och lägsta höjd dvs 2 á 3m. Byggnadsfronten är som förut, dvs ett sorgligt kapitel. I mitten av 70-talet beräknas vi flytta in i fästningens “slutvärn”, som ska börja repareras nästa höst. Som alla vet önskar vi istället få rusta upp gamla Garnisonssjukhuset. Kungen släpper dock inte till pengar till detta projekt varför det gäller för gamla FJS:are att skjuta till en halv milj. Gör det!! Helt nere ligger dock inte byggnadsverksamheten hos oss. Tornet ute på Flugebyn är nu komplett, f.d. “gula baracken” har fått en tillbyggnad som döljer övningsmateriel och skräp, stora bryggan har fått en ansiktslyftning och ett nytt simhoppstorn, några logement har målats av sjukskrivna och slutligen har de gamla fula badhusen plockats bort av riv- och sprängglada jägare.

“Max” ur Örnen nr.55, Julnummret 1970

 

Vintern i Kiruna – Åter Karlsborg efter påsk – Högvakten – Muck

KRÖNIKA

Det händer mycket på FJS för verksamhetspulsen är alltid hög. Det gångna halvåret sen förra krönikan utgör inget undantag. Här några axplock.

Vinterutbildningen var liksom i fjol förlagd till Kiruna där Försvarsområdesstaben och Jägarskolan var generösa värdar. Goda förläggnings- och övningsförhållanden gjorde tiden lättsam och lärorik för oss alla. Förhållandet till civilbefolkningen – inte minst det täcka könet – var utomordentligt gott, eftermälena från stadens krogar och sportarenor hedersamma. Vädret växlade mellan nollgradigt blåsväder och 35-gradig kyla, allt passade in perfekt i vår utbildningsplan. Tvärt emot vad som var fallet i återstoden av riket hade vi fullt tillräckligt av den vita varan även om infödingarna klagade en smula. Acklimatiseringen gick ovanligt smärtfritt, det fanns faktiskt dagar då sjukhuset ringde och frågade om vi verkligen fanns kvar i Kiruna. Under helgerna hann gossarna att se Karesuando, Pajala, Narvik, lappmarknaden i Jockmokk, turiststationerna i fjällen och givetvis gruvan.

Som vanligt hade vi en samling friska “repgubbar”inne. På grund av konflikthotet på arbetsmarknaden kom endast befälskadrarna in. Dom rastades nu desto effektivare av herrar Österblom, Käck och Renström. På expeditionssidan gick programbudgeteringen för högtryck och remisser i långa banor besvarades. På försökssidan provades nya materiel. Kompaniets övningar dominerades av förberedelser för och genomförande av Militärbefälhavarens underrättelseövning i trakten av Kalix-Haparanda. Generalen Arne Mohlin kollade själv upp läget vid ett flertal tillfällen och hans handgångne man Kapten O. Törnqvist och medhjälparen Kapten L. Hjulström var allestädes närvarande. Komp. huvuddel var ute en längre tid där avslutningen utgjordes av lyckade brosprängningar i Björkfors och Nikkala.

Löjtnant J. Spång och hans stålmän däremot levde fredlöst vildmarksliv under hårda strapatser den tredubbla tiden. Spång och Co fick dock lön för mödan. Förutom tillfredsställelsen att ha gjort en insats vida utöver det alldagliga, avåts på hotell Bodensia i Boden en brakmiddag som går till hävderna. Såväl ledare som FJS:are var mycket nöjda med resultaten.

Knappt var kompaniet luftlandsatt i Haparandatrakten förrän det var dags för fallskärmsinstruktörerna att ta sig an närmare 200 krigsskolekadetter i Karlsborg för att senare ge dem några mycket uppskattade snöhopp i Östersundstrakten.

Traditionsenligt avslutades norrlandsvistelsen med en “ödemarksövning” i Kebnekaisefjällen – en lagom blandning av överlevnadsproblem och rekreation. Liksom tidigare år hade en liten extra “fjärde pluton” av gamla spänstiga vikingar anslutit till oss. Bäste soldat vpl Stephan Liedberg och bäste idrottsman (2st oskiljaktiga) öfu Rolf Björklund och vpl Arne Johansson (meriter se idrottssidorna) fick sina välförtjänta plaketter uppe på Kebnekaise i äkta jägarväder – snö och 15-20 sekundmeter.

Efter en välbehövlig påskvila drog vi så igång slipstenen för slutspurten nere i Karlsborg. Mycket skulle kompletteras i sista stund – inte minst högvakttjänsten, som tillämpades på riktigt sista helgen i april. Bocken Gustav, numera lugn och stadgad gentleman, fick av kända skäl inte vara med i år heller. Årskullens avskedsfest hölls fullt ståndsmässigt omedelbart efter vaktavgången på flotta Hotell Strand i Kungl. Huvudstaden. Någon långrandig avrustning hann det sedan inte att bli för sista hoppet gjordes dagen före utryckningen den 29 april.

Kvar var nu endast plutonschefsskolan på 24 man. Något större lugn kom dock inte att härska i lägret för under maj-juni genomfördes en mycket lyckad befälskurs (A-31), med ett tjugotal befäl från armén och med inslag från marinen.

Floran av uppvisningar och samövningar har varit rik. Verksamheten har omfattat hela riket från skånska Ravlunda i söder till Kiruna i norr. Diverse gäster från utlandet, Kustjägarna och andra förband svarar för att krönikan blir komplett även på detta område.

På byggnadsfronten intet nytt, dvs läget är sorgligt. Om intet oförutsett inträffar är det ju meningen att skolan ska flytta in i östligaste delen av “Slutvärnet”, om och när detta blir färdigreparerat i mitten av 70-talet (Ack – ja! Tänk om gamla Garnisonssjukhuset ——). I väntan på detta småfuskar vi i egen regi med målning i logementen. Så har vi efter mycket om och men under rustm Bergenlands ledning flyttat en barack från fästningen ut till Flugebyn. Och just nu kommer ett glädjande meddelande. Milbef ställer 30.000 kronor till disposition för reparationer av plutonskasernerna. Vi lovar att inte på något vis lägga hinder i vägen för det.

Max              ur Örnen nr.56, sommaren 1971

 

Utryckning 1971

ETT ÅR SOM FALLSKÄRMSJÄGARE
– av Peter Aspemar-

Åter igen har lägret i Karlsborg fyllts av förväntansfulla ynglingar. För ett år sedan upplevde jag precis det samma som ni har och kommer att få uppleva. Den obligatoriska hårklippningen, jägarglansen på skorna, städningen av logement, furirskräck o s v i all oändlighet. Det är hårda bud, jäkligt många gånger, men har man viljan och är seg som attan så ordnar sig allt till sist.
Antagligen går ni, precis som vi, och funderar på hur det ska bli att hoppa fallskärm. Det är väl, för de flesta, hoppningen som har avgjort att ni sökt till FJS. Många är väl lite skraja och det är kanske inte så lustigt. Ni ska veta att ni har inget att vara oroliga för, med den 100-procentiga överinlärning och träning som ni får så sker alla åtgärder nästan instinktivt.
Något som man under utbildningen kanske tycker är tråkigt, men som man efteråt kanske kommer ihåg som de roligaste upplevelserna, är dygnsövningarna. Tidiga mornar, uttransport med flyg eller lastbil, långa marscher, strider med fienden o s v. Många gånger har man stor lust att ge tusan i allting men allting har ett slut, och även dessa dygn slutar någon gång och det är kanske mest då man känner en stor tillfredställelse över sig själv.
Året går och snart är ni framme vid jägarveckan. Denna vecka, som ska vara en utbildningskontroll, är kanske ett av de hårdaste proven ni ställs inför. Med inslag av allt ni övat under den gångna tiden och lite till. Det värsta med jägarveckan är att fast det kanske är 10 grader kallt och ett par dm snö så har man inget annat än sommarutrustning.
Så helt plötsligt kommer vintern. Man kan inte ta ett steg utan att det blir spår efter en och man får utsätta sig för stora temperaturskillnader. Ena minuten svettas man, andra så fryser man så man skakar. Det är lite knepigt att hålla en så konstant temperatur som möjligt , men bara man inte sitter still så klarar man sig ganska bra.
Dagarna går och snart blir det vår i luften. Måttbanden blir bara kortare och kortare. Snart är det muck. Man märker att man blir lite slappare och snacket handlar mest om vad man ska göra efter muck.
Så en dag blir man civil och person igen. Allt lämnas in, bössan, kängorna som man så väl känner igen både på utsidorna och insidorna, ryggsäcken, jägarköket, ja allt ihop. När man tar farväl av kompisarna och befälen tycker nog alla att det känns lite vemodigt. Under ett år har man levt och kämpat ihop och den kamratskapen som kommer till under sådana förhållanden, den blir något alldeles extra. Men det är inte bara kamratskapen som blir något extra på FJS, utan man förändras även på andra sätt, som ni snart kommer att märka, eller redan har märkt.

ur Örnen nr. 56, sommaren 1971 

Chefen har ordet

Fallskärmsjägarskolan är en självklar kugge i krigsmakten, den krigsmakt som är ett medel för att nå det stora målet – svenska folkets frihet att få leva i fred.

Visst är kvaliteten och mängden på krigsmaterielen vi skaffar av stor betydelse men viktigare är emellertid den uppfattning omvärlden får om vår vilja och förmåga att utnyttja de resurser vi har.

En av förutsättningarna för att krigsmakten skall fungera är en god underrättelsetjänst. Dess betydelse tenderar att öka. Vi måste också till det yttersta utnyttja fördelarna av att strida i eget land. I detta ingår striden på djupet av angriparens gruppering – fria kriget – som en mycket viktig del. Våra reglementen framhåller att fria kriget ställer hårda krav på förbanden och att främst jägarförband skall användas för denna verksamhet.

Fallskärmsjägarna är här en naturlig spjutspets både på underrättelsesidan och i fria kriget.

Snart 20 årskullar goda fallskärmsjägare har utbildats. Mången gammal jägare har undrat om dagens baskerbärare har samma kvalitet som de gamla goda årgångarna.  Frågan röjer ett varmt intresse för skolan men också en undran om “välfärdssamhällets” avigsidor satt sina spår även vid FJS.

Lugn mina läsare. Visserligen är den genomsnittliga fysiska konditionen vid inryckningen kanske något lägre än i början av 50-talet men efter några veckor är allt som fordomdags beträffande “vilja, mod och uthållighet”. Och vad gäller den nyligen utryckta årskullen har jag och de befälskamrater, som varit med från första början, klart konstaterat att den var av allra högsta klass – kanske rent av den bästa som någonsin utbildats.

Skolchef Magnus Eriksson ur Örnen nr.56, sommaren 1971

 

Skolchef major Magnus Eriksson

Skolchef major Magnus Eriksson