.
42 minusgrader
Jag tittade uppåt och såg att fallskärmen hade öppnat sig ordentligt. Luften kändes isande kall, men utsikten mot de närbelägna fjällen var fantastisk. Efter landningen samlades gruppen kring skidor och pulka.
Under de närmaste timmarnas marsch ökade vinden och när vi gick över älven hade vi stormen över oss. Alla åtta hade nu en vit och okänslig nästipp. På östra stranden låg ett 15-tal stugor. Vi sökte oss dit och fann slutligen lä bakom en av stugorna. Termometern vid ytterdörren visade 42 minusgrader. Trots att klockan var ett på natten lyste det i ett fönster. Vi kikade in och såg en ung kvinna som satt och vävde. Efter en del tvekan släppte hon in oss. När händer, fötter och näsor återfått normal färg och magarna fått mackor och kaffe, fortsatte vi marschen i ovädret.
I gryningen skulle vi vara på en bestämd plats för att spana på ”den lede fi”. Genom att vi rörde oss i skogslandskapet dämpades vinden, men kylan var genomträngande.
Benny och jag drog pulkan med bl.a. tält och kamin. De andra sex spårade. Samtliga hade tunga ryggsäckar med mat, kläder, dunsäck och renskinn. Då pulkan var tung kom Benny och jag på efter- kälken. Plötsligt hörde vi röster i vindriktningen. Vi stannade och strax dök våra kamrater upp i dunklet. Dom hade gått i en cirkel.
Till Bennys och min fasa upptäckte vi att kylan hade gjort våra kompisar helt apatiska. De var helt oförmögna att fatta egna beslut. Benny och jag hade troligen klarat oss pga slitet med pulkan.
Men skrik och svordomar, slag och sparkar fick vi dom andra att stå på fötter och hjälpa oss att gräva en grop i snön för tältet. Till slut stod tältet på plats.
Jag hämtade en torrtall, som jag sett ett hundratal meter tidigare. Under tiden la Benny ut renskinn och dunsäckar i tältet och föste in kompisarna. Kaminen började sprida värme i tältet och vi lagade mat på jägarköken. Några av våra kamrater kunde äta själva, men de övriga var vi tvungna att mata. Under tiden som Benny och jag höll varandra vakna och var eldvakter, sov de övriga i sina dunsäckar.
Sent på eftermiddagen vaknade de. Det visade sig då att ingen av dom kom ihåg något efter besöket hos väverskan.
/136 Torkel
.
.
Stetter.
En liten kul grej var ju när vi var ute på marsch i terränglådan med plutonen. Speciellt om det var mörkt. Det handlar om vår vän Stetter som var en bra boxare men saknade både viss koordination och mörkerseende. Varje gång vi passerade ett dike eller en bäck så hördes ett plums och genast så kom kommentaren ”dra upp Stetter!” Han hade en otrolig förmåga att alltid missa avstampet eller andra sidan och ramlade ner i bäckarna.
Rolf Björklund
.
.
Minering.
Vi skulle lära oss att gräva ner och dölja personminor. En sådan där man skall undvika att trampa på. Vi höll till på Vanäs udde och det var torrt och besvärligt att få ner minan i jorden. Instruktören var ett yngre befäl som vi aldrig haft tidigare. Han var ganska ”militärisk”. Vi jobbade parvis och jag tror att jag jobbade med Jansson eller Lindkvist. Vår mina var tydligen inte dold till belåtenhet för instruktören fokuserade blicken på vår mina redan på fem meters håll. Med en käpp i handen närmade han sig med raska steg samtidigt som han yttrade några väl valda (otryckbara) ord om kvalitén på vårt arbete. Med hjälp av pinnen krafsade han upp minan. Det var bara att göra om. Molokna (kränkta?) och revanschsugna tänkte vi att ”nu skall vi ge igen”.
Nästa mina dolde vi så att den var omöjlig att upptäcka. Samtidigt gjorde vi på ett stegs avstånd bortanför minan lite märken på stigen så att det såg ut som att en dåligt dold mina fanns där. Vid inspektionen upprepades samma sak som tidigare. Vi såg att instruktören fokuserade på vår låtsasmina. Med raska steg närmade han sig och han sträckte käppen mot låtsasminan och sade något i stil med ”det syns för i helskotta på långt håll var den är”. Då hördes ett klick när han satte foten på vår mina. Han stannade upp och sade: ”det var bra gjort”. Hans kommentar ändrade definitivt vår bedömning av honom och hela övningen upplevde vi som lyckad. Jag tror inte heller att vi tog någon skada av det inträffade.
202 Telinius
.
.
Karlsborg hösten 1970.
”Skydd!” Fänriken behövde inte skrika, för att vi ögonblicket efter skulle ligga klistrade vid den morgonfuktiga marken, med AK4:an i ett fast handgrepp. Framför gruppen av blivande fallskärmsjägare växte ett grönt hav av nässlor.
”Ålning medelst haaaaaaaaaaasning. F-måt!”, lät nästa order. Det hade räckt med ett viskande ”Nu”, och vi hade ändå påbörjat ålandet in bland nässlorna. Händer och ansikten sved när vi, åtta grabbar i andra pluton – andra grupp, utförde våra liggande piruetter utanför förläggningen. Marken måste ha varit ovanligt rikt kvävegödslad, för minnet säger mig att så mycket nässlor har aldrig växt på en så liten yta, varken förr eller senare. Jag vet inte hur länge vi höll på men när vi stod uppställda inför nästa övning, var det inte många nässlor som vajade i vinden.
Under resten av dagen pågick soldatutbildningen som vanligt och jag tror inte att någon av kamraterna kommenterade morgonens späkande självkontroll. Först vid tjänstens slut, i duschen, värderades det vi hade varit med om. Samtidigt som vi kollektivt förbannade den unge fänriken fanns också en märklig uppskattning över att han utsett just oss för prövningen. Det fanns också en nedlåtande attityd mot några kamrater som inte uppvisade samma intensivt röda och uppsvällda händer och ansikten som vi andra kunde stoltsera med.
/212 Bertil
.
304:
Jorå Sundström (115) Håkan om jag inte missminner mig, hette sjukvårdaren vi hade i vår grupp. Sista natten innan återfärd tog han av sig pjäxorna och blottade två enorma skavsår på stortålederna. Efter egenvård, misstänker jag, så svullnade tår och fötter upp och sedan var det kört. Pjäxorna var nog mjuka för det var dom hade han i sovsäcken. Vi drog honom i en pulka till Nikkaluokta. Bl.a hade vi en utförslöpa genom låg undervegetation ner mot sjösystemet. Vid toppen av backen funderade vi på om det bästa inte hade varit att bara släppa ekipaget (kanske var det någon som tyckte det för att det var lättaste sättet att komma över alla starköl han hade släpat med sig hela tiden, alla var med hem). Tung pulka nerför var ingen drömsituation. Lindberg var skidåkare så jag tror han löste det. Sundström är på apoteket i Katrineholm och bor visst i Kungsör. Jag pratade med honom innan träffen för två år sedan. Jag har en del kort som inte är publicerade på hemsidan. Han finns med på en del av dom.
Apropå kort så har Krejci massor av den varan……………………
En annan sak som hände samma dag kanske du kommer ihåg. När vi skulle påbörja färden ner till Nikkaluokta och alla stod uppställda var det någon som kom på att en grupp saknades. Till slut så väcktes de sovande och ut ur bivacken kom Tore Öberg fullständigt skogstokig. Han hade en härlig norrländsk dialekt och med kraftig stämma sipprade det ut svordomar och andra invektiv. Den som hade ansvar för vakten/väckningen hade visst missat en grupp. Befälen försökte tysta honom men det hjälpte inte värst….
Det var då vi stod med Sundström i pulkan……………..jag funderade på vilken pulka det kan ha varit. Varken tält eller kamin hade vi med oss såvitt jag kommer ihåg……någon annan kanske kommer ihåg. Vi hade ju med oss pulkorna upp i Tarfaladalen vill jag minnas, vad det nu skulle vara bra för. Eftersom Sundström låg i pulkan måste vi tagit bort annat och jag tror inte att vi fick slänga nåt – mystik.
•
201:
Själv kommer jag ihåg att det tjötades lite men att det var Öberg hade jag totalt glömt bort. Du väcker också vissa andra minnen som jag kommer ihåg från fjällmarschen….
Vår bivack, i hänget inte så långt från Kebnekaise fjällstation, bestod av två rum i etage. Om jag inte minns fel så övernattade vi i den flera nätter och därför la vi ner gott om tid när den byggdes. En detalj som jag kommer ihåg är att vi använde min Astronfilt som golv men vände den blanka sidan nedåt vilket innebar att effekten av den goa golvvärmen uteblev. Men gott sov vi och frös gjorde vi inte.
Dagen när vi skulle upp på toppen så fick vi en ofrivillig sovmorgon eftersom Linkan(208) inte hittade ingången till vår bivack och därför inte lyckades väcka oss (att det var Linkan påminde han oss om vid vår träff 2008). Sura som ättika var vi men om det gormades kommer jag inte ihåg. Att bestiga Kebnekaise utan en stadig frukost är naturligtvis inget att rekommendera. Lite russin och nötter gav oss dock energi under uppfarten och när 308 Christer gav sin förevisning i tarmtömning på 2000 m höjd i full snöstorm, så stärkte det oss väsentligt eftersom vi trodde att andra var ännu tröttare och på väg att flippa ur. Känslan att stå på kammen i snöblåsten och befinna sig på Sveriges högsta punkt samtidigt som vi får den hänförande utsikten verbalt beskriven måste väl uttryckas med ord som surrealistisk.
När vi skulle lämna vår stora fina moder-bivack för det du kallar en ”snurr” några dagar så gjordes det plötsligt ett större antal avhopp som på grund av diverse skador skulle återvända till Nikkaluokta för vidare transport till Kiruna. Den synen blev mig övermäktig. Berget var ju redan besegrat. Att se sjukgänget lämna oss och veta att de snart skulle kunna ta sig en dusch och därefter krypa ner mellan lakanen i vår älskade förläggningen fick mig att känna en obeskrivlig smärta i ena hälen. Snabbt skidade jag fram till plutonchefen och beskrev mitt tillstånd. Harry visade dock inga av sina mjukare sidor utan efter konsultation med sjukvårdare fick jag återvända med låg svansföring för att åter ställa in mig i ledet. Glada tillrop från mina goa gruppkamrater som visade sin uppskattning av mitt tilltag genom att ge mig dubbla skift på pulkan. Som du vet, att ägna någon längre tid åt självömkan lönade sig sällan, så här gällde det att snarast falla in i arbetet. Jag hade dock gjort ett försök och om mina skådespelartalanger var dåliga då så utvecklades de tydligen med åldern eftersom Jan-Erik och Conny erbjöd mig statist-jobbet som gerillaledare i Cold Skills ensemble.
.
Lt Renström berättar
Kul att Du tyckte om min ide´. Vi är ju i utdöende, vi som var med på den riktiga tiden. Att bli värnpliktig på Fallskärmsjägarskolan var omöjligt. Fast en del blev värnpliktiga ändå. Att bli befäl var nästan lika omöjligt. Många av oss hade genomgått Karlberg, fått utbildning och hoppat fallskärm. Därefter sökte några av oss till kurs A-31. Det var en kurs på jag tror sex veckor. Då var det lite umbäranden också. Och hallen och fallskärmshoppning.
Därefter blev jag tillfrågad av Magnus… men det kan jag ta senare.
Jag vill berätta om en traumatisk upplevelse. Det skulle vara så himla roligt att få veta hur andra upplevde det. Vi var på fjällmarsch. (Kanske 1970-1971). Det var ju ovanligt att vi bodde inomhus. Det var snögrottor som gällde. Vi var på väg i Tarfaladalen ner till Nikkaluokta. Klockan blev mycket. Vi var trötta. Käck var kompanichef. Han beslutade att vi skulle gräva ner oss. Problemet var att det fanns ingen eller mycket lite snö. Inte en enda person var bekymrad. Vi var alla väldigt trötta. Det beordrades mat. Det fanns inget bättre än ärtsoppa som hade ”bäst före datum” från krigsslutet. (1945 fast nu överdriver jag. Vi hade ju väldigt god frystorkat också). Vi grävde i den lilla snö som fanns. La skidorna ovanpå den lilla gropen. Öste snö över. Kröp in. Stängde dörren. In i sovsäckarna och sov väldigt gott. Vi begrep inte hur illa ute vi var. Det går väl an om det finns en massa snö. Men det fanns nästan ingen snö. Den hade blåst någon annanstans. Vi var väldigt illa ute. Jag insåg några år senare att det var illa. Men vi var ju tränade.
Vi kom upp till Kiruna alldeles efter trettondagen 1970. På något vis måste det ha varit tidigt på morgonen. (Annars stämmer inte min historia). Alldeles innan vi hade installerat oss sa´ Magnus till mig: Nu skall du hitta en väldigt djup snödriva här i närheten. Där skall Fallskärmskompaniet övernatta i natt. Vi hade ännu inte bäddat sängarna. Ja, major. Jag letade efter de djupaste snödrivorna med min snösond en bit upp på berget. Det var väldigt lite snö på ytligt berg. Jag rapporterade snabbt till Magnus, det finns ingen snö. Magnus tog på sina skidor och så åkte vi. Magnus hade väldigt ont i sin ena höft. Jag visste det. Dessutom såg jag det. För att inte dessavuera honom sa´ jag: Magnus, jag är trött. Kan vi inte vila? Han hade väldigt ont i sin ena höftled, men ville inte erkänna det. För egen del var jag inte det minsta trött. Magnus fortsatte och hittade snö i några rejäla bergsskrevor. Där övernattade Fall-skärmsjägarkompaniet sent under sitt första dygn i Kiruna. (Fast jag kan ha fel – det kan ha varit dag 2. Jag begrep, att det var en slags strid mellan C Jägarskolan och Magnus.)
Vi skulle minsann visa att vi kunde.
Vi kröp förbi posterna i ett dike i trakten av Sollefteå under flera timmar. Jag gick in till bataljonschefen i tältet. Jag sa´: ”Löjtnant Renström anmäler sig….. Tältet är omringat av 20 Fallskärmsjägare. Skall vi öppna eld….?”. Det blev ingen eldgivning, men det blev ju en oerhörd framgång.
En annan gång blev vi luftlandsatta ovanför Skövde, från en Herkules. Det var kolsvart natt. Plötsligt trampade jag i en halvmeter snö, tre hundra meter upp i luften. Jag hade hamnat på en annan hoppares kalott. Då tog jag några snabb steg för att komma av. Det lyckades. Jag fick landa själv. Annars hade ju den fallskärmen tagit all luft från min fallskärm. Då hade det inte gått så bra.
Jag vill berätta om en traumatisk upplevelse. Det skulle vara så himla roligt att få veta hur andra upplevde det. Vi var på fjällmarsch. (Kanske 1970-1971). Det var ju ovanligt att vi bodde inomhus. Det var snögrottor som gällde. Vi var på väg i Tarfaladalen ner till Nikkaluokta. Klockan blev mycket. Vi var trötta. Käck var kompanichef. Han beslutade att vi skulle gräva ner oss. Problemet var att det fanns ingen eller mycket lite snö. Inte en enda person var bekymrad. Vi var alla väldigt trötta. Det beordrades mat. Det fanns inget bättre än ärtsoppa som hade ”bäst före datum” från krigsslutet. (1945 fast nu överdriver jag. Vi hade ju väldigt god frystorkat också). Vi grävde i den lilla snö som fanns. La skidorna ovanpå den lilla gropen. Öste snö över. Kröp in. Stängde dörren. In i sovsäckarna och sov väldigt gott. Vi begrep inte hur illa ute vi var. Det går väl an om det finns en massa snö. Men det fanns nästan ingen snö. Den hade blåst någon annanstans. Vi var väldigt illa ute. Jag insåg några år senare att det var illa. Men vi var ju tränade.
Vi kom upp till Kiruna alldeles efter trettondagen 1970. På något vis måste det ha varit tidigt på morgonen. (Annars stämmer inte min historia). Alldeles innan vi hade installerat oss sa´ Magnus till mig: Nu skall du hitta en väldigt djup snödriva här i närheten. Där skall Fallskärmskompaniet övernatta i natt. Vi hade ännu inte bäddat sängarna. Ja, major. Jag letade efter de djupaste snödrivorna med min snösond en bit upp på berget. Det var väldigt lite snö på ytligt berg. Jag rapporterade snabbt till Magnus, det finns ingen snö. Magnus tog på sina skidor och så åkte vi. Magnus hade väldigt ont i sin ena höft. Jag visste det. Dessutom såg jag det. För att inte dessavuera honom sa´ jag: Magnus, jag är trött. Kan vi inte vila? Han hade väldigt ont i sin ena höftled, men ville inte erkänna det. För egen del var jag inte det minsta trött. Magnus fortsatte och hittade snö i några rejäla bergsskrevor. Där övernattade Fall-skärmsjägarkompaniet sent under sitt första dygn i Kiruna. (Fast jag kan ha fel – det kan ha varit dag 2. Jag begrep, att det var en slags strid mellan C Jägarskolan och Magnus.) Vi skulle minsann visa att vi kunde.
.
Hämnden är ljuv…
Under grundutbildningen med våra plågoandar (Furirerna) kom jag på kollisionskurs med Furir X, inga namn, personkemin var inte den bästa kan man väl säga. Han tog varje möjlighet att tracka mig vilket till slut var nära att kulminera i ett våldsamt slut för Furiren, men tack vare mina gruppmedlemmar slutade det väl. Man jävlas inte med en Raggare från Jönköping ostraffat så hämnden kom till slut! Vid tiden när Furirerna skulle mucka och det var dags för inlämningsvård, försvann Furir X bajonett spårlöst, den råkade försvinna under bordet i vapenvårdsrummet fastkilad under lång tid och glömdes sedan bort, förmodligen dök den upp när rivningen av baracken genomfördes! Så alla vet ju hur trevligt det var att förlustanmäla ett vapen och förhoppningsvis var så fallet denna gång. /302/
”Blod, svett och tårar”
Harjakt
Vid en förflyttning på skidor under befäl av vår genuine skogs- och fjällman öfu Bengt Kuoppala fick vi plötsligt se en grann vit hare en bra bit framför oss i snön. Haren satt blick stilla och gjorde sig osynlig. Då berättade Bengt Kuoppala, inför facinerade åhörare, trixet med hur man enkelt och tyst får den fina haren i stekpannan och stillar sin hunger.
Börja med att gå i en vid cirkel runt haren. Cirkeln minskas för varje varv och man närmar sig nu långsamt den stillasittande och distraherade haren. Stannar man still så sticker den direkt men rör man sig stillsamt hela tiden kommer man så småningom tillräckligt nära för att med en snabb rörelse greppa den i öronen. ”Lätt som en plätt” och faktiskt riktigt trovärdigt i motsats till det man tidigare blivit lärd om att ”strö salt på stjärten på småfåglarna så blir dom tama”.
Eftersom major´n vid en tidigare övning, jägarveckan tror jag, överraskande hade slängt till oss en iskall höna så behärskade vi ju redan konsten att ta tillvara på fångat småvilt.
Hungern skulle aldrig bli något framtida problem i skogen. Dock, om jag minns rätt, smög vi ofta ner en bit torkat renkött i ryggsäcken bland torrfodret ut i fall att… /201Larsson/
Första övningen i sprängning
eller
”Klämmer man med aptertången på fel sätt kan det sluta illa”
Efter sedvanligt noggrann genomgång var det dags för det första praktiska passet med sprängmedel. Av säkerhetsskäl, antar jag, så var vi uppe på Flugebyn. Vi höll till i utkanten av fältet och där växte en hel del björksly och smågranar. Efter aptering med tändhatt och en liten bit krutstubin skulle vi placera våra laddningar på marken och på kommando tända på stubintråden och återsamlas. Det förtydligades att laddningen skulle läggas direk på marken.
Alla insåg att en sådan här övning går ju att göra mycket intressantare.
När den första laddningen detonerade flög en mindre julgran, som en rymdraket, upp i luften. Därefter kom en kaskad av buskar flygande upp i luften allt medan alla barnen storögt beundrade sitt mästerverk. Efteråt kunde vi nöjda konstatera att alla laddningarna hade fungerat precis som de skulle. En bra övning.
202 Telinius
/320/
Mynttelefoner
Jag har också för mig att vi ringde billigt på något sätt genom att manipulera mynttelefonerna. När det hela uppmärksammades skrev tidningarna att Televerket enbart hade det problemet i Göteborg, Karlsborg och Kiruna!
/320/Ang. mynttelefoner; det stämmer, man stoppade i en krona, lyfte luren, slog två gånger på klykan och sen var det fritt blås att prata så länge man ville – dessutom fick man tillbaka kronan när man slutade. Drömmen för en smålänning! 306 Sjöberg
Det var en på 3:e som hade jobbat på televerket och kunde blockera magneterna i automaten genom att mata in mynten på visst sätt.
Jag kommer ihåg att det bl.a skedde på Bromma flygplats en gång och det uppstod då en lång kö bakom Benny medans alla brevidliggande automater var lediga.
/315 Swedberg
Fyrtiosju grader kallt
I hela mitt liv har jag vidhållit för mina barn, och andra som snällt lyssnat, att en riktigt kall natt i Kiruna hade vi 47 grader kallt över en myr. Nattlägret på en skogshöjd i närheten var förhållandevis milt med bara -35 grader.
Temperaturen, någonstans i Norrland, snuddade då vid det svenska köldrekordet på ca-51 grader. Vouggatjålme, Nikkaluokta, Kiruna?
Försökte få lite mer fakta om detta via kontakt med SMHI i Norrköping. Dessvärre hade man inte några sådana temperaturer noterade januari-mars 1971 i Kiruna, och ville jag att man skulle kolla alla väderstationer i närheten fick det ske mot betalning. Jag tackade nej och frågan är fortfarande… Hur kallt var det egentligen den natten? Visar det sig vara en skröna så har jag i alla fall berättat den med äkta inlevelse, det lovar jag. /201/
Minus 47 är vad även jag kommer ihåg. Minns att det stod en sjukvårdare vid skogskanten och lyste alla i ansiktet med en ficklampa för att tala om var vi hade vita fläckar. /233/
Jag har alltid berättat för alla som vill höra att det var minus 46 grader – och när jag betänker hur liten pitten va’ den natten så var det säkert minus 47 också. /306/
Hej Pojkar,det var minus 47!!! den natten glömmer man aldrig… men vackert var det med norrsken o annat. /229/Jo jag kommer ihåg hur jag frös under några återmarscher mot Kiruna på morgonen, efter någon nattlig utbildningsdel. Däremot känner jag inte till exakta temperaturen, bara kölden och ljusen från Kiruna. Däremot var det minus 40, enligt hoppfältsavdelnningen, i samband med en dygnsövning. Den natten var det svårt att stå still som yttre post. /228/
Bengt Kuoppala
Är det någon av de gamla befälen jag minns med värme är det Bengt Kuoppala. Han har i snart 40 år flåsat mig i nacken på löporna runt Halmstad med de kloka orden ” När du tror att du är slut, har du 70 % kvar att ge”. /212/
Gasmasksövning
Gasmasksövning med kalksanering kan man väl närmast beskriva som en -Nära Döden Upplevelse-.
Stickande frän lukt i tältet. Rinnande ögon. Tårgas, senapsgas eller vad det var. Hyperventilation. Lyfta på masken. Kalka. Tvärstopp i andningen, när lungorna fylldes med kalk.En stor grov spruta, som vi självutlöste i låret, med häftig smärta. När vi sen, under massage av det onda stället, drog ut den grova nålen visade det sig att nålen saknades. Mental härdsmälta och djävligt lurad.
Faan vilken dag!
Inte ens vädret log mot oss men Viljo, med inre tjänst, skrattade gott från ett fönster i baracken.
Jag och Oppen, tror jag, var förbannade och tyckte att livet var bra orättvist./201/
Österbloms sandsäckar
Är det någon som kommer ihåg Österbloms sandsäckar?
De skulle väl symbolisera mat, men kändes inte så aptitliga när man lastade i dem i dessa ryggsäckar som man inte hade kunnat lura på den mest obildade fjällvandrare. De var väl egentligen odugliga för mera än de 8kg vi sprang med på 2-milen. Efter lumpen såg man de här säckarna i fjällen. Då satt de på äldre par som hade lakanen och toalettsaker i dem när de gick mellan stugor vid leden. Lagom lass för denna konstruktion.Jag gick lite i fjällen efter lumpen och hela packningen för två veckor i tält utan möjlighet att köpa mat vägde något kilo mera än Österbloms sandsäck. Så är det ju ofta med militärer. Det är inte fältmässighet som räknas utan att man är hård. De har säkert rätt. /148/
”sport 60”
När vi var i Narvik tittade vår vän 316 alltför djupt i en flaska ”sport 60” så undertecknat fick hjälpa honom av tåget och genom lite kringelkrokar runt stationen i Kiruna och förbi befälen in bakvägen i en buss så löstes det hela. Han var rätt hjälplös om man säger så. Det var han inte normalt, annars precis tvärtom måste erkännas. /304/
Tripping
Under Kiruna-tiden hade han med sig sin schäfer på övningarna. När vi skidade i kolonn kom byrackan springande längs ledet så nära som möjligt. Mycket störande. Vanligt hund-beteende dock enligt någon initierad. Ingen var dock speciellt förtjust i doggen.
En företagsam jägare tog saken i egna händer och i samband med någon nattövning (behöver det inte varit, det var ju mörkt jämt) men jämna mellanrum satte han ut staven när doggen rusade förbi. Resultatet av ”trippingen” blev ett ylande och en vurpa. Efter ett antal vurpor och ylanden lärde sig doggen att det var förenat med fara att fara fram längs ledet. Transporten blev lite mer rofylld skulle man kunna säga.
Eldöverfall.
Strax efter vår inryckning gjorde vi ett spännande nattligt eldöverfall mot en grupp soldater som slagit läger på Hammarnäset. Vi var minst sagt uppspelta av att få skrämma skiten ur ett gäng F6:are. Mycket långsamt och försiktigt närmade vi oss lägret för det gällde att undvika deras minor och larm. Med gemensam eldgivning i mörkret på nära håll gav vi dem ett öronbedövande uppvaknande.
Uppdraget utfördes utan förluster men med plutonchefen skadad sedan han kört vält med sin cykel. /201/
Bäste soldat
i samma rad är Liedberg (utsedd till FJS bäste soldat det året). Fick en ”plåt” för besväret som tappades samma dag efter en vådlig vurpa i en snödriva en bit upp i Tarfaladalen. Med gemensamma ansträngningar från halva plutonen återfanns plåt-skräpet. /304/
Kebnekaise
Bestigning av Kebnekaise. Sen väckning i vår exklusiva bivack. Linkan hade glömt oss. Ingen frukost eftersom det var uppställningen direkt. Russin och nötter gav oss energi på vägen upp. Någon drog av sig brallorna i den iskalla yrsnön halvvägs mot toppen. Trött och omtöcknad? Sikten blev till slut bara ett par armlängder och uppställda på kammen mellan topparna fick vi utsikten beskriven av befäl som varit uppe tidigare. ”I klart väder hade vi haft en fantastisk höjdupplevelse och sett Norska havet i väster”. Tuff klättring upp, vissa av oss på fastande mage, men jävligt snabbt ner och med ännu en härlig upplevelse och erfarenhet i bagaget. /201/
308 förresten, var den som sket på Kebnekaises topp. Som någon sa vid tillfället, skånskt höjdrekord i det gebitet. /304/
Mitt tilltag på Kebnekaise är väl preskriberat nu? /308
Boman
Helt riktigt!
Han kallades allmänt för Boman, varför vet jag inte. /304/
Klang
Lite osäker, men det fanns en höjdhoppare vid namn Klang (som Brunner brukade reta genom att sjunga första strofen i: ”Klang min vackra bjällra….”). Jag tror inte han fullföljde utbildningen. Den kom att tidigt kollidera med friidrotten. /228/
Gustav
Tack för det, mycket trevligt, men jag tror att ett fel smygigt sig in – vad jag kan komma ihåg var Gustav endast löjtnant, initialt fänrik men blev sedan befordrad (jag tror det var efter att han stångat Lt. Wemlerth)
Björnström har bara slädhundar i huvudet, han har säkert förträngt Gustav för om jag minns rätt kom han tillbaka meden svullen hand efter att ha haft hand om den ilskne djäveln! /306/
Rustmästaren på tredje
Löjtnanten Spång och sergeanten Lanz var det väl som körde de röda. Av skäl jag inte kommer ihåg hamnade jag sedan på 3:e med Löjtnaten Vänseth, som hade en underbar överfurir från Vetlanda som egentligen skötte skutan. Kommer ihåg att vi samlade ihop till honom vid utmönstringen. /148/
Om du kommer ihåg så samlade vi in lite pengar i samband med ”muck” och köpte en Fjällräven ryggsäck som vi (3 plut) över-lämnade till honom, på en improviserad uppställning, samma dag som vi muckade. Om jag inte minns helt fel så fanns det något i ryggsäcken också.
Av stavningen i meddelandet att döma kan man förstå att Krejci i någon text kallde honom rustmästare Valspråk (han sa att han menade Ordspråk men skyllde på någon korrektur-läsare som inte var nykter och justerat i texten). Bergenland hade vid något tillfälle sagt när han talade till plutonen att skogarna i Tiveden är värda sin guld i vikt. Han hade visst vänt på något annat också, vid ett annat tillfälle. Totalt 0-ställd trots sina felsägningar vilket inte försämrade våra höga tankar om honom. /304/
Benbrott
Jag har för mig att det var en Gustavsson som bröt benet på en övning i Halland någonstans. Jag var ”drivare” vid det tillfället. När jag skulle lämna hopplistan till Seth på marken sprang jag förbi platsen där han låg på. Han hade färfärligt ont, om jag inte minns fel. /304/
Måndagsklubben
Minnen finns det gott om. I vår grp hade vi en kille som hette (heter) Salomonsson. Han och jag och Brunner hade, i alla fall vid det tiden, ungefär samma synsätt på tillvaron. Synsättet gick över plutonsgränserna av ngn konstig anledning.
Eftersom måndagen var den första dagen av veckans elände brukade vi avsluta den med ett besök på Gästis. Jag tror det var någon som talade om måndagsklubben. På tisdagen mådde vi aldrig så där riktigt bra och sedan simsalabim var det ju bara tre dar kvar….. från dom här sittningarna finns mycket att berätta……Brunner har väl ett visst rykte som kulturpersonlighet att försvara så han kanske inte kan/vill minnas, vad vet jag. Hur som helst så försvann båda mina Backus-bröder från FJS under hösten, Samuelsson rätt tidigt. Han står förresten på plutonsbilden i näst översta raden längst ut till vänster. Efter det att de försvann måste jag erkänna att tillvaron aldrig blev riktigt densamma………………kanske beroende på tillnyktring.
Stetter finns det också en historia kring men den ska nog Hägerklint eller Benoni berätta. /304/
Eldslukaren
Eldslukaren låter som 316. Många tyckte nog att han var i galnaste laget. Mig passade han bra. Bra kamrat. /304/
Gyllenpalms fötter
På den här bilden har vi soldaternas soldat i mitten: Håkan Gunnarsson helt obeveklig fysiskt och psykiskt hur svårt det än var, samt en både rolig och bra kompis. Gyllenpalm till vänster och Krejci till höger var ju nästan likadana. Mina idoler då.
Ingen glömmer väl Gyllenpalms fötter efter någon marsch. Inte ett klagomål under promenaden eller efter för den delen heller, klaga fanns liksom inte för dessa tre, men när fötterna kom fram vid hemkomsten till lägret var det mest blod som då ställde till det med sjukan som inte begrep hur någon kunde få för sig att förstöra sig på detta sätt. /148/
Kronberg
Den mycket nitiske Kronberg.
Kommer ihåg när de tog emot oss vid rälsbussen från Skövde och kallade oss hippies. Vi var allihop nyklippta, men inte så kortklippta som Kronbergs femkronorsklippning! Är inte på det klara med hur många armhävningar radarparet Kronberg-Jacobsson utdömde till 148, men många var det.Upptäcktes på deras toalett och sedan var det lite kört. Jag gick upp från 63 till 70kg på någon månad i alla fall. Tror alltihop var triceps och bröstmuskulatur pga ibland 20+20+20 armhävningar. En bonngrabb är ju seg och bra på att dra, men inget vidare på att trycka och ge fullgas. Håkan Gunnarsson var ju allting-helt komplett. Kommer ihåg en gång när han gjorde 20 snabba med en av furierna på ryggen. Ingav en viss repekt milt talat! /148/
Nygren simmar
Nygren slängde sig från trampolinen med ett rep runt magen för att inte drunkna. Simkunnigheten var skral. En tuff resa men han överlevde.
En lila PV
En lila PV, som trodde sig vara diskret, fick en uppsträckning av kompanichefen efter några rivstarter i samhället. Sedemera krockad och insnöad fick den ånyo en uppsträckning och anmanades att tas bort från parkeringen, hur det nu skulle gå till.
Vi som fick åka med saknade den goe, snabba PV:n lång tid framöver. /201/