-Vanäs Fyr- fotograferad en söndag i början på mars av 201 Larsson. Inget samband med artikeln nedan.

.

.

Hej Svante.

Jag har under flera år uppskattat Din hemsida

Kul att Du tyckte om min ide´. Vi är ju i utdöende, vi som var med på den riktiga tiden. Att bli värnpliktig på Fallskärmsjägarskolan var omöjligt. Fast en del blev värnpliktiga ändå. Att bli befäl var nästan lika omöjligt. Många av oss hade genomgått Karlberg, fått utbildning och hoppat fallskärm. Därefter sökte några av oss till kurs A-31. Det var en kurs på jag tror sex veckor. Då var det lite umbäranden också. Och hallen och fallskärmshoppning.

Därefter blev jag tillfrågad av Magnus… men det kan jag ta senare.

Jag vill berätta om en traumatisk upplevelse. Det skulle vara så himla roligt att få veta hur andra upplevde det. Vi var på fjällmarsch. (Kanske 1970-1971). Det var ju ovanligt att vi bodde inomhus. Det var snögrottor som gällde. Vi var på väg i Tarfaladalen ner till Nikkaluokta. Klockan blev mycket. Vi var trötta. Käck var kompanichef. Han beslutade att vi skulle gräva ner oss. Problemet var att det fanns ingen eller mycket lite snö. Inte en enda person var bekymrad. Vi var alla väldigt trötta. Det beordrades mat. Det fanns inget bättre än ärtsoppa som hade “bäst före datum” från krigsslutet. (1945 fast nu överdriver jag. Vi hade ju väldigt god frystorkat också). Vi grävde i den lilla snö som fanns. La skidorna ovanpå den lilla gropen. Öste snö över. Kröp in. Stängde dörren. In i sovsäckarna och sov väldigt gott. Vi begrep inte hur illa ute vi var. Det går väl an om det finns en massa snö. Men det fanns nästan ingen snö. Den hade blåst någon annanstans. Vi var väldigt illa ute. Jag insåg några år senare att det var illa. Men vi var ju tränade.

Vi kom upp till Kiruna alldeles efter trettondagen 1970. På något vis måste det ha varit tidigt på morgonen. (Annars stämmer inte min historia). Alldeles innan vi hade installerat oss sa´ Magnus till mig: Nu skall du hitta en väldigt djup snödriva här i närheten. Där skall Fallskärmskompaniet övernatta i natt. Vi hade ännu inte bäddat sängarna.

Ja, major. Jag letade efter de djupaste snödrivorna med min snösond en bit upp på berget. Det var väldigt lite snö på ytligt berg. Jag rapporterade snabbt till Magnus, det finns ingen snö. Magnus tog på sina skidor och så åkte vi.

Magnus hade väldigt ont i sin ena höft. Jag visste det. Dessutom såg jag det. För att inte dessavuera honom sa´ jag: Magnus, jag är trött. Kan vi inte vila? Han hade väldigt ont i sin ena höftled, men ville inte erkänna det. För egen del var jag inte det minsta trött. Magnus fortsatte och hittade snö i några rejäla bergsskrevor.  Där övernattade Fall-skärmsjägarkompaniet sent under sitt första dygn i Kiruna.

(Fast jag kan ha fel – det kan ha varit dag 2. Jag begrep, att det var en slags strid mellan C Jägarskolan och Magnus.)

Vi skulle minsann visa att vi kunde.

Det är sådana här historier som jag är ute efter. Det behöver inte vara dramatiska berättelser. Vi hade ju kul också. Jag tycker att “historier” platsar bättre i Fallskärmsjägartidningen. Inget ont om yrkessoldater. Afghanistan är intressant. Men det är en annan sak. Lars-Åke berättade för mig idag, att nuvarande yrkessoldater skall till Kiruna på tre veckor. Vi var där under tre-fyra månader. Fast vi skulle inte till Afghanistan.

Mitt Fallskärmsjägarkompani hade en helt annan krigsuppgift. Vet inte om jag får skriva såhär? Men det var inte i Sverige. Men heller inte i Afghanistan.

Svante. Du var med 70-71. Då kanske du var med i Tarfaladalen. Fast jag kan ta fel på år. Jag var på FJS mellan 68 och 75.

.

/Bertil

.

PS. Kikade lite på 302 Holmgrens inlägg. Det låter trevligt att hyra ut segelbåtar. Kanske han behöver nya båtdynor? (Jag vet – det är långt till Kroatien). Men vår fabrik ligger i Osytroda, mitt i Polen. Då blir det närmare.

Vår affärsidé är att komma till båten. Malla i skala 1:1. Därefter kommer vi och provar skumgummi. Kunden bestämmer tyg. Vi levererar till båten.

Vi har hemsida: pacyficsweden.se

DS.

.

.

.

Hej Bertil,

trevliga och även dramatiska minnen. Det tycks vara vår fjällmarsch 1971 som du tänker på. Själv kommer jag inte ihåg dramatiken vid övernattningen och i tidningen Örnen har jag klippt ut slutet av fjällmarschen ( se nedan) såsom den beskrivs där. Viss dramatik kan skönjas, om inte annat innan övernattningen, och vem det var som fick åka pulka sista biten till Nikkaluokta kommer jag inte ihåg, inte heller vem författaren med initialerna SU var. Här behövs insatser från övriga vad det gäller dramatiken, pulkaåkaren, författaren och vart sjukvårdarna tog vägen…

Den andra historien med vår envise och stolte skolchef var från januari 1970 och alltså året innan med GU 69/70. Här kanske Kilander, Söderhjelm, Funke eller Fransson kan kommentera.

.

-Rapport från fjällmarschens spårpatrull- ur Örnen nr.56  börjar med  “Patrullen hade förstärkts med en mycket hurtig sergant från kustartilleriet. I övrigt var det Carl Lago-L och SU…  “

Vill Du läsa hela historien ur Örnen så klicka här annars följer slutet på berättelsen här nedan…

.

201 Svante

.

.

..