Lumparminne.

Man har ju många ljusa och roliga minnen från GU-tiden men ett minne som ofta framkallar ett leende hos mig kommer från mitt sista repmöte, som i sig har en poäng. Jag hade gjort repmöte -74, -79 och hade ett uppskov p.g.a. jobbet någon gång i mitten på 80-talet och det var med en viss förvåning jag hösten -91 konstaterade att jag fått ytterligare en inkallelse, förvånad eftersom jag hade fyllt 40 ungefär ett halvår tidigare och hade för mig att vi fallskärmsjägare blir ”pensionerade” vid 36.

Men när kronan kallar ställer man ju upp, så en kall vinterdag i februari -92 inställde jag mig vid ett mob-förråd någonstans i skogen utanför Karlsborg, vi fick ut utrustningen och bytte om i ett ödetorp inför flygning till Kiruna. När vi skulle till att lasta in i Hercules kom ett befäl fram till mig, hummade lite och sa att det faktiskt hade blivit ett misstag, jag skulle inte vara med trots allt p.g.a. min ålder så hur ville jag göra; ville jag åka hem eller vara med ändå? Jag tyckte att är jag nu här så vill jag ju vara med och han att sa okey, skrattade och tillade att nu kan du glädja dig åt att vara den värnpliktige jägare som varit krigsplacerad längst vid FJS, och det är ju roligt i så fall.

 

Hur som helst, vi anlände till ett Kiruna dränkt i snö; en bra bit över en meter och kallt som vanligt. Efter luftlandsättning samlades vi vid ett basläger som bestod av ett antal baracker några mil utanför Kiruna, och där bestämdes det att de äldsta av oss repgubbar skulle utgöra en underhållsgrupp som skulle stanna kvar i baslägret och sedan förse patrullerna med intendentur. Vår grupp på åtta man utrustades med fyra Ockelbo snöskotrar (fallskärmsjägare på snöskotrar – ur led är tiden!) och varje dag åkte vi ut med utrustning i form av mat, ammunition, målmaterial etcetera samt diverse flytande varor från Systemet i Kiruna. Däremellan hade vi sköna dagar med ganska lite aktivitet och ett och annat besök på Ferrum för att glädja damerna.

 

En dag när vi var på väg tillbaka till baslägret kom vi till en höjd 70 – 80 meter över en sjö. Det stupade mycket brant ned mot sjön, runt 35 – 40  grader, efter en viss tvekan på toppen gled jag över kanten med min skoter. Min passagerare vrålade bakom mig, om det var entusiasm eller skräck låter jag vara osagt. Farten ökade även på tomgång men när vi hade 10 – 15 meter kvar drog jag på fullt och la bakvikt – det hör till saken att jag tävlat på elitnivå i motocross i många år och även åkt mycket enduro och konsten med all terrängkörning är att hålla uppe framändan på fordonet för att inte åka ner i gropar och hinder, så vi landade i stort sett platt i en hög driva som bildats invid land, sjönk ner någon meter i den lösa snön men skotern tuggade sig upp och vi stannade en bit ut. Vi tittade upp på våra sex tvekande kamrater och sen började tråkningarna:

”Och ni skall kalla er fallskärmsjägare!” ropade vi.

”Glömde ni att ta på er blöjorna idag på morgonen eller…?”

Efter någon minut blev ju detta outhärdligt och ett av ekipagen gled försiktigt över kanten, men som sagt, farten ökade markant i vilket fall och när det var cirka 20 meter kvar till sjön – hoppade föraren av! (Inga namn med tanke på detta något mindre heroiska uppträdande). Hans stackars passagerare hann knappt reagera innan skotern dök med fronten före ner i snön och försvann. Vi tuffade försiktigt fram till hålet och konstaterade att något levde där nere i alla fall för vi såg armar och ben som sprattlade och upp ur snön kom en fallskärmsjägare vitare än vit och ilsknare än en bålgeting, han knöt näven mot sin f.d. kamrat som låg kvar uppe i backen och vrålade:

”Åh, du din jävel!”

Efter att skratten hade lagt sig lyckades vi med gemensamma krafter bärga skotern ur snön och ytterligare ett glatt minne kunde läggas i historiens byrålåda.

.

Det var någon som skrev tidigare att han tycker synd om dagen generationer som inte får chansen att uppleva den kamratskap och utmaning som jägarlivet utgör och jag håller med fullt ut. Jag har bott och jobbat utomlands på olika ställen i nästan 20 år, mest i Asien och för tillfället finns bopålarna i Dubai och visst har det varit jävligt tufft ibland, men jag brukar tänka för mig själv; vad gnäller du för – du har varit med om tuffare än det här! Tveklöst är det så att erfarenheten och skolningen från fallskärmsjägarlivet har hjälp mig under hela mitt vuxna liv.

Avslutningsvis vill jag tacka Svante för ett fantastiskt jobb med hemsidan – det är alltid lika roligt att höra hur plingar till i inboxen till mejlen och sedan få sig till freds en stund av nostalgi.

Vi ses på 45:an, då de flesta är runt 65:an och vi kan dela på 75:an. (Edgren; glöm inte Bacardin!)

.

306 Bengt Sjöberg

.

.