Vasaloppet på cykel 2013, Björnström

Bilden är från Mora och efter målgång. Väl fungerande men sliten, äldre cykel med nya däck.

.

Vasaloppet på cykel 2013

Snart dags igen, inte för min del, då jag inte hann med att anmäla mig. Å andra sidan lär tillgängliga platser/startnummer ha tecknats mycket fort. Vid anmälan till 2013 års lopp tog det 26 minuter innan 12.000 platser var bokade. Dags igen ja…..jo, dags att summera intrycken från loppet 2013.

Från egen del började intresset vakna genom en mellanchef i min tidigare organisation genomfört loppet. Förvisso hade jag åkt det betydligt äldre skidloppet ett antal gånger och faktiskt vid ännu fler tillfällen assisterat familjemedlemmar då de genomfört loppet. Jag kom att hörsamma veteranavdelningens propåer kring deltagande och även införskaffat en cykeltröja, förmedlad via Rolf Marias. I samband med att jag visade intresse rekommenderades att jag skulle bevaka dagen då anmälan öppnades. Tur var väl det, se ovan: 26 minuter. Det lär ha gått ännu fortare inför 2014 års lopp.

Nåväl, detta lopp var trots allt inte mitt första och förmodligen inte det sista. Jag hade i tidigt 1990-tal införskaffat en s.k. Mountain Bike, för i huvudsak motionsändamål. Jag bor bra till för att nyttja Lidingöloppsbanan. År 1997, fick jag upp ögonen för ett lopp kring Ludvika, kallat Finnmarkstrampet (tror jag). Banan ca. 30% längre än Vasaloppets 95km. Förberedelser? Nåja, allmänkondition bör väl räcka. Jodå, det gjorde det, men kan väl inte hävda annat än att jag var ”lite stel” i veckan efteråt. Dagen för loppet såg ut som följande: Lastade cykeln på bilen i gryningen, körde till Ludvika, genomförde loppet, lastade igen och åkte hem. Telefonkontakt med frun inför hemfärd framförde hon oro för att jag skulle somna vid ratten. Knappast troligt blev mitt svar. En del kroppsdelar gjorde sig påminda så sömn i sittande ställning inte kunde komma på fråga.

Tillbaka till 2013. Eftersom jag inte var seedad och ej heller anmält mig tillsammans med exempelvis de andra från veteranerna, hamnade jag långt bak i startfältet. Noterade att starten var indelad i grupper med tidsintervall, gjorde att problemet med första backen upp mot myrarna inte skulle bli på samma sätt som vid skidloppet. Jag hade inte sett fram mot att sakta vandra uppför med cykeln i någon form av trafikkaos.

Uppladdning denna gång? Inte direkt, kanske inte annat än att jag upptäckt och frekvent nyttjar s.k. spinning på ett Friskis-gym i kombination med att lite då och då trampa runt på Lidingöloppsbanan. Noterade även diskussioner kring olika former av dieter, inför, under och efter lopp. Jag hade förvisso under 1970-talet provat på dåtidens förslag på kolhydratladdning utan att egentligen kunna spåra någon effektförändring. Någon dag innan loppet tittade jag in i en cykelaffär och köpte nya däck och innerslangar till cykeln. Kom även att diskutera förekomsten av olika tillskott och uppladdningsdieter med expediten. Framkom att skulle man följa tillverkarnas rekommendationer borde jag ha börjat betydligt tidigare än strax innan loppet. Köpte en liten påse med geléartat innehåll, mest mot bakgrund av nyfikenhet.

Dagen innan loppet åkte frun och jag till Rättvik för övernattning i ett tämligen nyinrättat Bed & Breakfast i äldre Dalagård. Trivsamt. Vi kunde ha våldgästat bekanta i området men valde att inte göra detta mot bakgrund av förväntat behov av nattsömn. Upp i gryningen, intag av rejäl, konventionell frukost och därpå avmarsch (bil) mot Berga by/Sälen, via Mora. Jag hade haft funderingar på att åka med loppets transporter till startplatsen, eftersom frun vill följa loppet och möta upp vid vätskekontrollerna, tog vi bilen hela vägen till starten. Mora- Evertsberg inga problem, sparsamt med trafik. Vid Evertsberg informerade en polis att man snart stänger vägen längs spårets sträckning, men släppte fram oss och en del andra bilar med lastade cyklar. Räknade med att stängningen s.a.s. sker bakom oss och inte framför som nu blev fallet. Halvvägs mellan Evertsberg och starten, blev vi stoppade. Nu var vägen stängd för biltrafik! Märklig hantering. Första spärren borde enbart ha tillåtit trafik att passera som med rimlig snitthastighet skulle nå starten innan avstängning. Ja, ja. Frågade hur eller vilken väg som nu rekommenderades. Jo, bakspår några kilometer sedan sväng västerut. Vi var en karavan lastade med cyklar och med samma destination. Färden bar iväg på allt sämre väg. Från någorlunda asfalterad som övergick i grusväg med påtagligt underhållsbehov. I samma takt som vägen blev sämre, blev också karavanen mindre. Tiden rusade och nu började det bli spännande kring möjligheten att hinna fram till min starttid. Vi hann med ca. 15 minuters marginal.

Fint väder var det också, inte som vid min tidigare erfarenhet från 1997 då det hade regnat ordentligt. Påmindes vid det tillfället om Fj Hans Lindmarks syn på fördelarna med regn, vilket han hade förmedlat vid GU.

Som sagt, fint väder, m.a.o. varmt och därmed behov av vätska vid denna form av aktivitet. Jag hade tidigare utrustat en landsvägscykel med ett dubbellavettage avsett för 1-1,5 liters flaskor, placerat på styret. Denna anordning flyttade jag inför loppet till terrängcykeln. Tog inte en sak med i beräkningen. Underlaget. Min terrängcykel var dessutom i avsaknad av dämpare. 1997 hade detta stundtals inneburit ”skakande upplevelser”. När vi efter den första stigningen efter starten, tämligen snart lämnade asfaltbana och for ut på mindre hårdgjort underlag, for lika snabbt hela hållaren av. Stopp. Att sedan ge sig ut i banan och plocka delar var minst sagt spännande. Somliga kör mycket fort. Plockade upp resterna, placerade dessa i väskan (mindre ryggsäck) på pakethållaren. Jo, jag har pakethållare!

Just det där med avsaknad av stötdämpare, både fram och bak på cykeln, gav stundtals rodeoliknande upplevelser. Banan är väl inte till alla delar och sträckningar så jämn och fin men ju längre bak i startfältet desto större gropar produceras. Studsade runt, bitvis rent betänkligt, men körde aldrig omkull. Däremot noterade jag att andra förmodligen hade gjort det mot bakgrund av förekomsten av utryckningsfordon både på spåret och kringliggande vägar.

Andra fordonstekniska noteringar. Eftersom jag inte tidigare haft några större problem med punkteringar och att jag köpt helt ny uppsättning inför loppet sorterade jag bort behovet av medförda reservdelar av det slaget. Jo, vad händer? Ca. fem kilometer före Oxberg, i sin tur 30km före mål, började bakdelen på cykeln bete sig svampigt. Givetvis punktering på bakhjulet. Jahapp, dags att småjogga fram till Oxberg där det lär finnas reparationstält. Innan jag kommer fram till Oxberg möter jag en banfunktionär som har med sig lite behövlig utrustning. Byter innerslang på plats och pumpar nöjaktigt upp däcket. Kompletteringsfyller däcket vid Oxberg.

Loppet i sin helhet påminner (givetvis) om skidloppet. Sträckningen är bitvis lite annorlunda och tur är väl det, då man förmodligen skulle tvingas att simma med cykeln vissa delar. Därmed blir sträckningen något längre, 95 i stället för 90km. Samma företeelse som skidloppet uppträdde genom att det blir lugnare i spåret ju närmare målet man kommer. Rent ut sagt behaglig framfart sista 30km. Men, av någon anledning blir det trängre från Moraparken till och med upploppet. Jag såg aldrig till någon av veteranerna. Förmodligen för att jag startat så långt bak i fältet. Frun hade däremot noterat andra med samma cykeltröja passera vid vätskekontrollerna.

Jag såg oförskämt pigg ut, enligt frun, men att jag inte får ställa upp mer med denna gamla cykel. (jag tycker den duger alldeles utmärkt trots rodeoinslagen). I mål hällde jag i mig en sportdryckliknande vätska, tyckte det kändes som det räckte. Frun ville äta middag innan återfärden. Ok. Jag nöjde mig med vätskan. Efter middagen tyckte den tilltänkta chauffören (frun) att hon ville blunda en stund. Jag tar över ratten. Frun somnade innan Rättvik och vaknade när vi var hemma.

.

HB GU 70-71.

.

.

FJS-märke 1970