Victorinox största fällkniv blev belöningen för en publicerad artikel


Hej Svante!

I slutet av 1980-talet hade UTE-magasinet en atikelserie där man fick Victorinox största fällkniv för en publicerad artikel. Jag skrev ner det som hände den svinkalla natten utanför Jukkasjärvi vintern -71 och skickade in. Jag hade turen att få min berättelse publicerad och fick en kniv, som jag nästan alltid haft i packningen sedan dess. Jag vet att jag sparat tidningssidan men kan inte hitta den trots en hel del letande. Så för ett litet tag sedan hittade jag mitt brev till UTE-magasinet i en backup CD. Jag bifogar brevet och en bild på kniven så får du publicera det på FJS 70/71 sajten om du vill.

Hälsningar

136 Torkel

 

Torkel Söderström

Mariestad


0736-60 54 19 (mobil)

torkel.s@spray.se

 

 

1988-10-25
UTE MAGASINET
MILVUS FÖRLAGS AB
BOX 14
7830 00  JÄRPEN 

 

Jag önskar få denna berättelse införd under rubriken BERÄTTA OCH BLI BELÖNAD. Det är snart 20 år sedan det hände, men jag kommer fortfarande ihåg varenda detalj och den rädsla jag kände.

_________________

Jag tittade uppåt och såg att fallskärmen hade öppnat sig ordentligt. Luften kändes isande kall, men utsikten mot de närbelägna fjällen var fantastisk. Efter landningen samlades gruppen kring skidor och pulka.

Under de närmaste timmarnas marsch ökade vinden och när vi gick över älven hade vi stormen över oss. Alla åtta hade nu en vit och okänslig nästipp. På östra stranden låg ett 15-tal stugor. Vi sökte oss dit och fann slutligen lä bakom en av stugorna. Termometern vid ytterdörren visade 42 minusgrader. Trots att klockan var ett på natten lyste det i ett fönster. Vi kikade in och såg en ung kvinna som satt och vävde. Efter en del tvekan släppte hon in oss. När händer, fötter och näsor återfått normal färg och magarna fått mackor och kaffe, fortsatte vi marschen i ovädret.

I gryningen skulle vi vara på en bestämd plats för att spana på “den lede fi”. Genom att vi rörde oss i skogslandskapet dämpades vinden, men kylan var genomträngande.

Benny och jag drog pulkan med bl.a. tält och kamin. De andra sex spårade. Samtliga hade tunga ryggsäckar med mat, kläder, dunsäck och renskinn. Då pulkan var tung kom Benny och jag på efter- kälken. Plötsligt hörde vi röster i vindriktningen. Vi stannade och strax dök våra kamrater upp i dunklet. Dom hade gått i en cirkel.

Till Bennys och min fasa upptäckte vi att kylan hade gjort våra kompisar helt apatiska. De var helt oförmögna att fatta egna beslut. Benny och jag hade troligen klarat oss pga slitet med pulkan.

Men skrik och svordomar, slag och sparkar fick vi dom andra att stå på fötter och hjälpa oss att gräva en grop i snön för tältet. Till slut stod tältet på plats.

Jag hämtade en torrtall, som jag sett ett hundratal meter tidigare. Under tiden la Benny ut renskinn och dunsäckar i tältet och föste in kompisarna. Kaminen började sprida värme i tältet och vi lagade mat på jägarköken. Några av våra kamrater kunde äta själva, men de övriga var vi tvungna att mata. Under tiden som Benny och jag höll varandra vakna och var eldvakter, sov de övriga i sina dunsäckar.

Sent på eftermiddagen vaknade de. Det visade sig då att ingen av dom kom ihåg något efter besöket hos väverskan.

.

.