Undertecknad någon månad efter “Nära-tåget upplevelsen”

.

.

1978

Tiden går. Som för många andra vilka har verkat en längre tid känns det som igår. Jag har blivit ombedd att berätta om en händelse under tävlingen Nordic Marathon 1978.

.

.

Dåtidens fjälltävlingar var oftast av tredygnskaraktär med avgränsade dagsetapper. De var också lagda senare under vårvintern för att möjliggöra goda väderförhållanden, med skare och/eller stor förekomst av skoterspår att utnyttja. Dessa förutsättningar var nära nog tillrättalagda för de snabba fågelhundarna. Vi med mer Jeep-karaktär på hundarna tog oss fram under de flesta förhållanden oavsett snöns beskaffenhet, temperatur och väder.

Ett gäng entusiaster presenterade en tävling av litet annat slag. Starten skulle ske i Kvikkjokk med mål i Riksgränsen. En sträcka på närmare 30mil. Inga dagsetapper definierade, utan deltagarna fick själva välja när rast/vila skulle tas. Enda direkta kravet var att varje ekipage skulle rapportera in då man passerade Ritsem.

Logistiken kring tävlingen var lite delikat och tjänade som underlag för att tävlingen endast kom att genomföras två gånger (lite senare dök en ny tävling upp med nästan samma namn men med annan sträckning och upplägg). År 1978 var vägen mot Riksgränsen inte byggd utan returresan till Kiruna skulle ske med tåg och våra bilar kördes därför av personal från Jägarskolan från Kvikkjokk till Kiruna.

Ekipage ja, de skulle bestå av två förare med fritt val av antal hundar. Jag hade ett erbjudande från tävlingsledningen om att köra ensam, men valde att fråga en annan förare om han var intresserad av ett samprojekt. Kanske inte så mycket av säkerhetstänkande, utan mer praktiskt, då det var mycket möjligt att möta lössnö eftersom tävlingen startade i senare hälften av februari. Erfarenheten från FJS hade gjort sig gällande kring behovet av spårning och jag såg framför mig att med lätta, smala skidor ”pulkaspåra” över långa distanser. Nej, bättre att vara två i synnerhet om det skulle bli sådana förhållanden. Kollegan hade två tikar och jag tre hanhundar och eftersom tävlandet hade varit tämligen framgångsrikt hade jag också bra fart på hundarna. Vi beslöt därför att placera en av mina hundar tillsammans med de två tikarna, för att på så sätt jämna ut fartresurserna.

Första delen av tävlingen gick i tämligen makligt tempo och jag tror att de flesta var lite försiktiga mot bakgrund av distansen framför oss. Inte förrän vi passerat Ritsem och kommit i höjd med Haukijaure blev det lite mer fart på tävlingen. Vi valde att satsa på ett s.k. ryck och fick omgående en ordentlig lucka till bakomvarande. När vi siktade Alesjaurestugorna kunde vi skönja några tävlande bakom oss, men uppskattad distans till många kilometer. Vid Alesjaure uppstod nu ett vägval och vi lättade även en hel del på packningen. Det var nu inte så långt kvar. Nära mål!? Just snöförhållandena och risken att möta mycket lössnö gjorde att valet föll på ett längre alternativ än det kanske mest naturliga nämligen att satsa norrut längs Kungsleden. Vi valde att ta oss mot Abisko i förtröstan om att det skulle finnas skoterspår längs sjösystem mot Riksgränsen.

Vid Abiskojaurestugan stannade vi till och lät hundarna dricka sig otörstiga. När vi kom ut igen och skulle vidare upptäckte vi spår i snön från andra tävlande. Var hade de kommit ifrån? Nåväl, tempoökning anbefalldes igen. Tanken på järnvägen hade sakta börjat slå rot och väl nere vid Abisko mötte vi ett par på skoter och på direkt förfrågan om när malmtågen börjar gå, klockan var nu 24.00, blev svaret 04.00. En snabb kalkyl gav vid handen att vi då skulle var i mål med god marginal.

Sagt och gjort, vi tog oss upp på spåren vid Björklidens station. Farten ökade markant även om skidorna slets hårt. Signalerna längs järnvägen noterade jag men kunde inte tyda innebörden. Så plötsligt: Ett markant T U T och jag vänder mig om och stirrar rätt in i de tre framåtriktade strålkastarna på loket till ett malmtåg. Jag slänger mig mot det ena hundspannet och får det av spåret. Samma gjorde andreföraren. Sen kom loket och gjorde mer eller mindre mos av pulkorna. Jag ligger nu och trycker ner två kraftiga Grönlandshundar medan fotstegen passerar min vänstra axel på någon centimeters avstånd. Tågsättet bromsar så gott det går men nästan alla vagnarna hinner passera innan det står still. Lokföraren möter oss på banvallen och undrar hur vi klarat oss. Han hade sett spår, som han inte var van vid och var beredd på att något skulle kunna hända, men bromssträckan är som sagt lång. Vad som räddade oss var trots allt att vi befann oss i en konstgjord tunnel där det fanns lite plats mellan vägg och tågsätten. Hade tåget kommit ifatt oss i öppen terräng hade säkerligen utgången blivit en annan i synnerhet om man har skidor på fötterna och snabbt skall försöka klättra. Det finns inte mer plats än vad som snöslungan (plogen?) erbjuder och därefter mycket höga vallar. Å andra sidan hade jag inte lämnat hundarna i ett sådant sammanhang.

Omorganisation och fortsatt tävlande. Vi hade nu inte pulkor att packa i utan placerade det nödvändigaste i var sin ryggsäck, hundarna i linor och så iväg igen. Vägvalet denna gång var kanske inte heller det mest lysande. Vi valde att ta oss upp mot Låktatjåkka för att därifrån ner mot Vassijaure och vidare mot Riksgränsen. Vad som förmodligen påverkade valets lämplighet var att under de senaste 60 timmarna hade vi vilat sammanlagt 5 timmar. Nåväl, vi tog oss i mål. Inte som segrare men vi hade fullföljt. Tävlingsledningen hade fått rapporten att vi ledde stort vid Alesjaure, men sedan var vi bara borta. Vädret hade inte varit alltför besvärligt och något annorlunda hade förmodligen inträffat, men att vi skulle ha krockat med ett tåg fanns nog inte i deras begreppsvärld. Åtminstone inte innan och under denna tävling. Senare torde detta kunna te sig som en möjlighet, men inte där och då.

Mina föräldrar hade blivit lite ängsliga, då de ringt ett par gånger och undrat om jag var i mål och vid varje tillfälle fått svaret att, jo, han har passerat Alesjaure och bör vara i mål när som helst.

Segrarna hade mycket riktigt satsat rakt norrut från Alesjaure.  Å andra sidan hade de lokal information om att tullarna hade skoterkört längs gränsen, strax innan tävlingen.

Under tågresan från Riksgränsen mot Kiruna hade jag visst besvär med att övertyga konduktören om att tåget borde stanna till vid Tornehamns Kyrkogård. Vi hade lagt vår havererade utrustning i ett olåst skjul och ville gärna ha med oss resterna hem igen. Till slut gick han med på min begäran och snabbt förpassade vi utrustningen till tåget för fortsatt färd.

Året därpå, 1979 när nästa och också sista tävlingen gick, kolliderade detta med en FJS-KFÖ. Tävlingen, som förvisso betraktades av Torbjörn Elming som varande i god FJS-anda, gick samtidigt som viktiga moment i KFÖ:n, varför hundarna fick vila.

.

.

Tiden går och de fyrbenta familjemedlemmarna ersätts successivt av tvåbenta. Som förälder får man ju följa med på mer eller mindre roliga aktiviteter. Vissa barnfilmer bl.a. blev det nu helt legitimt att se på bio. Andra aktiviteter som nöjesfält genomleds med en gäspning, utom vid ett tillfälle. Spöktåget (eller vad det heter) på Gröna Lund hade ett antal monster som dyker upp, spindlar från taket m.m. Generellt sett långtråkigt, men som en god fader följer man med . Sitter och nästan sover när jag blir klarvaken…  Rakt framför oss dyker ett RC-lok upp med sina tre lyktor.

Denna gång slängde jag mig inte av vagnen med barnen i famnen utan satt kvar. Vår vagn svängde nämligen innan fronten på loket.

.

.

Hans Björnström

GU 1970-71 (+ ett stort antal KFÖ)

.

.

.