Nostalgi

ÖRNMARSCHEN 1970

I år, som alla andra år, avslutades hopputbildningen med örnhopp och efterföljande marsch. Denna övning, som är en utbildningskontroll, kallas ”Örnmarsch”, och den berättigar till den s.k. ”Gyllene Örnen”, en utmärkelse som kan jämföras med Nobelpriset och andra utmärkelser med trycket på vilja, mod och uthållighet. Örnen utdelas sedan under festliga ceremonier, vid en tillställning som kallas ”Örnfesten”.

De meterologiska förutsättningarna för årets örnmarsch var gynnsamma, förutom att det ibland blåste väl mycket för att kunna genomföra den första fasen, nämligen hoppet. Vi fick därför vänta en lång stund på att vinden skulle mojna.

Där stod vi omkr. 130 man med sammanbitna käkar och med en blick som talade för att ”här skulle jävlar anamma ingen kuka-ur” (jägarsnack: lägga av). Så plötsligt mojnade vinden för ett ögonblick och första liften kunde ge sig av.

Vi fälldes på Storemosse NV Karlsborg. Alla vet väl hur en mosse är beskaffad och Storemossen uppfyllde verkligen alla krav man kan ställa på en sådan. Landningarna blev för de flesta ett stort ”plask!!” varefter det följde ett antal ”klafs”, ”klafs”, som framkallades när man försökte ta sig ur gyttjan. Landningen är ett mycket kritiskt skede i en luftlandsättning, det krävs att soldaterna snabbt kommer in i skyddad terräng. Ni förstår därför säkert att det inte fanns någon tid för reflexioner vid landningen, utan snabbt in i skogen. I detta fall låg närmaste skogsbryn ca.1 km från landningsplatsen. Att snabbt förflytta sig 1 km över en mosse, med ca.60kg på ryggen, är något otroligt jobbigt, så det var ingen som frös vid framkomsten. I skogsbrynet stod en post som visade vägen till återsamlingsplatsen. När vi kom fram till den var det första skedet genomfört och vi fick lämna fallskärmarna på en lastbil och sedan utspisa.

När vi utspisat och bytt på fötterna, startade vi den långa marschen mot Karlsborg. Redan några kilometer efter starten kändes ryggsäcken som bly, axlarna började domna bort och snabbt sjönk humöret. Till saken hör att våra ryggsäckar var extra tunga, på grund av att varje man bar på 15 kg sand, som i ett verkligt läge skulle ha varit ammunition och mat för tre veckor.

När vi gått ca. en mil var det dags för vattenövergång, något som många av oss fasat för. Det farligaste man kan råka ut för, vid dylika marscher, är att bli våt om fötterna. Våta strumpor resulterar i otäcka skavsår även om man bara går en kortare sträcka. För huvuddelen gick vattenövergången bra. T.o.m. Nygren, som kommer från norrland och inte kan simma, sprattlade sig över till andra stranden. Han slapp därför efter denna bedrift höra kommentarer såsom ”Nygren, du flyt int”.

Efter vattenövergången fortsatte den långa marschen i snabb takt. Vi gick och gick. Snart märktes hur vissa började tappa av mer och mer.

204 Ohlsson gick i efterpatrullen och fick inte gå förbi dem som sackat av. Han kom på så sätt långt efter plutonen. Helt plötsligt insåg han sitt läge, han skickade ”O” framåt, men inget hände. Plutonen ökade bara sitt avstånd till ”de trötta” och Ohlsson. Då fattade han ett beslut, han satte högsta fart efter plutonen och snart var han ifatt den. Vi som gick i plutonen blev så smått chockade när vi fick se Ohlsson komma springande med ryggsäck och allt. Som man kan förstå var det ingen av oss övriga som var pigg på att springa, därför gick snacket om att Ohlsson blivit galen.

Nu ordnade sig allt, plutonen stannade och Ohlsson fick en plats längre fram i ledet.

Efter många timmars traskande, och några soldater mindre, kom plutonen fram till ännu en vattenövergång. Denna gång skulle vi använda patrullbåtar för att ta oss över. Alla var uttröttade till bristningsgränsen, men ännu var inte marschen slutförd, det återstod ung. 1,5 mil innan vi skulle vara framme vid Karlsborg.

Att se sina kompisar med hängande huvuden, trötta blickar men ändå med viljan att fortsätta till slutet, i alla fall försöka, var mycket rörande. Vid ett sådant tillfälle märker man verkligen att detta är fallskärmsjägare, inte vilka som helst. Ungdomar med vilja av stål och oerhört höga krav på sig själva. Ingen gav sig, och vattenövergången gick prickfri.

Vi höll på med att ta på ryggsäckarna då vår ledare, som såg att det gick rätt trögt, med hög stämma förkunnade ”att ca.200 m därifrån stod en buss och en lastbil och väntade på oss”.  Det blev ett stort jubel men det tonade snart bort ty man menade att det bara var snack för att psyka oss. Men hoppet fanns där. Vi gav oss iväg och plötsligt –”Lyste det inte där framme!!??” Jo!? Nej!! Jo, det gjorde det!!! 30 man pustade ut och en gråtglad känsla spred sig i kroppen, från stortån till hårrötterna. Marschen var över!!! Vi hade klarat det! Därför stolta, och med personlig tillfredsställelse, erhöll vi en tid senare, Örnen, tecknet som vittnar om en fallskärmsjägares vilja, mod och uthållighet.

Buster 70

/ur Örnen nr. 55, 1970/

.

.

.

.

Aktuellt från Karlsborg

Lunch på Wettern i början av september.

.

Hej fallskärmsjägare,

Varje månad arrangerar fanjunkare Persson en gemytlig lunch för gamla FJS:are i Karlsborg.  Lunchen intas vanligtvis på Hotell Wettern och själv har jag fått äran att ingå i församlingen vilket är hedrande. Det är många glada skratt och det är inte lätt att avgöra vad som är sant eller falskt i alla berättelser. Sist bl.a den goa historien om när rustmästare Krancher skulle köpa in ett antal patrullbåtar till FJS…

Vid senaste lunchen träffade jag också Gunnel, vår dåvarande FJS-sekreterare 1970, som tjänstgjorde hos skolchefen och kompanicheferna i den “heliga” befälsbaracken. Gunnel ser Ni på bilden här ovan sittande vid sidan om fanjunkare Persson.

Britt och Sam tipsade om en trevlig föreläsning av en gammal fallskärmsjägare årgång -76. Föreläsningen finns på Utbildningsradion och Du når webb-sidan om Du klickar på länken nedan,

Man måste inte ladda med spagetti, föredrag av Rune Larsson

.

Ett tips till Er som passerar Karlsborg: Ring fanjunkare Persson och be att få besöka hans egenhändigt skapade FJS-museum. Där finns ett och annat minne vill jag lova.

Vill Ni bara ha en kopp kaffe så ringer Ni mig!

.

Krya på Dig Clifford!

235Cliffords mail-adress slutade fungera men jag lyckades åter hitta honom där nere i Brasilien. Ny mail-adress är

cs.manstrom(at)hotmail.com

och nytt telefonnummer får Ni snart med en uppdaterad kontaktlista.

Clifford berättade att han haft en hjärtinfarkt och nu åter var hemkommen efter en tids sjukhusvistelse.  Medicinering och rehabilitering stod på dagordningen.

Clifford, vi skickar våra bästa “Krya på Dig hälsningar” och önskar att Du snart är ”fit for fight” igen.

.

Etik

Efter ett förvånande reportage nyligen i SVT beträffande Karlsborgs obefintliga flyktingmottagning så har jag haft en flitig och uppfriskande korrespondens med alla politiska ledamöter av kommunfullmäktige.

Vi karlsborgare bör naturligtvis kunna dela vår goa, stolta och välkomnande hygglighet och vår vackra trakt med människor som befinner sig i nöd ute i världen. Med uthålligt tjöt hoppas jag dra mitt strå till stacken och följa föregångsmannen Niels som lyckats konvertera Strömstad till en mottagande kommun. Ni minns väl texten till örnparaden? Allt nog om etik.

.

Text vid Örnparad (fått av kapten Käck för själv hade jag glömt den):

När jag nu utnämner er till fallskärmsjägare genom att fästa den gyllene Örnen på den plats på vapenrocken varunder hjärtat klappar erinrar jag er om de skyldigheter som därvid åvilar er.

En fallskärmsjägare är i alla avseenden en föregångsman, inte bara under krigsförhållanden utan även i fred. Hans gärningar skall alltid präglas av skolans valspråk som är Vilja, Mod och Uthållighet vilket innebär

viljan att göra något,

modet att våga göra det och

uthålligheten att orka göra det även under de svåraste förhållanden.

.

Tjöta

Hasse och Linkan, börja gärna förbereda er för 2015 så vår lucka blir helt komplett. Nille fortsätt odla kontakten med mat-Katarina. Sven-Erik och kapten Österblom slipa gärna något för att ytterligare synka sången. Som alltid ska de blå jävlarna ligga i framkant och vara störst, bäst och vackrast. Uffe, Tommy, Per, Sven-Olov, Thorbjörn, Björn och alla Ni andra som vi inte fått träffa, tjötet kommer att fortsätta tills uppslutningen är 100-procentig.

Cenneth, skicka mig gärna mail-adressen till doktor Holmström så lägger jag till honom i kontaktlistan.

Själv ska jag i mån av tid snarast göra mitt bästa för att, som Håkan och Peter önskade, återställa hinderbanan i ursprungligt skick så vi kan ta en runda och kanske arrangera en tävling vid nästa jubileum. Hinderbanan för tuffingar och golf för oss övriga.

.

Epilog

Att en septemberdag få glida fram på hojen i ett soligt sensommarlandskap är fantastiskt. Vinden i ansiktet, lukten från åkrar och ängar i näsan och ögonen fyllda med de klaraste färger. Mil efter mil, liksom i trans, och inte förrän värken i röven blir så jävlig så att benen börjar domna bort stannar man till. En äggmacka och en go kopp kaffe ur termosen löser krampen och sen är det på´t igen.

Kantarellplockning i all sin ära men få saker går upp mot en tur på moppen. Livskvalité, sa Du Kentha, och jag tror att Bengt och säkert flera håller med…

.

“Minds are like parachutes, they only function when open”

.

.

Ha det gött och lev väl!

Med bästa hälsningar från Södra skogen i Karlsborg

.

201 Svante

Tel. 0706-913891

l.svante.larsson(at)telia.com

.

.

.