Blå djävlar under förflyttning i Kiruna 1971


.

Alf Josefsson berättar…

.

“Till flydda tider återgår min tanke än så gärna, mig vinkar från förflutna år så mången vänlig stjärna. Välan, vem följer nu mitt tåg till Altajärvis dunkla våg?”

Så börjar dikten om Fänrik Stål som vi läst om i skolan. Jag heter Alf Josefsson från GU 53-54 och reagerade på ”Signalister på övning 1971”, vill därför berätta om vår övning 1954 på samma sjö och fortsättning i terrängen.

 

 

Vi ilastade DC 3 i Luleå där det var -25 grader. I höjd med Gällivare togs dörren in och den kalla vinden svepte in i planet, runt -30. Vi gick ner på fältmässig anflygning på c:a 150 meters höjd och det blev ännu kallare. När vi närmade oss Altajärvi gick planet upp på uthoppshöjd 500 meter. Nu frös vi riktigt och ville ut så fort som möjligt. Vi fick reda på att det var -36 grader nere på marken. När alla landat så kom planet på 100 meter och fällde skidor och pulkor, de satt fast under vingarna som bomber. Snön var djup och det var jobbigt att bärga skärmen, lämna den till strandkanten sedan ta sig till skid- och pulkpaketen.

Vi var upptäckta, skidmarsch mot söder, nu blev vi varma. På södra stranden gå i ställning och vänta på att fienden skulle anfalla. Vår prickskytt sköt ledaren och fienden backade. Fortsatt skidmarsch mot Vahåive där vi skulle gå i bas och utföra rörlig spaning mot Kalixfors flygfältet. Vi gjorde flera fina avhopp innan vi hittade en lämplig plats. Skolchefen Engelhart hade haft mycket besvär att hitta oss.

Det var -40 när vi skottade upp för tältet och stridsställningar samt dubbelpost, högg ved m.m. som skall göras när man går i bas. Många var trötta och ville bara lägga sig i tältet. På den tiden hade vi inga sovsäckar, renhud och päls som blev tyngre för var dag. Hallor, Stoor och undertecknad skulle ut med plutonchefen Bengt Lorichs på spaning. Vi fick 40 minuter på oss att vila och förbereda utrustningen.

Signalisterna satte upp antenner och försökte få kontakt med staben i Kiruna. De hade mycket arbete med sin utrustning, veva på generatorn för att få ström, alla fick hjälpa till. Eldvakterna utsågs, det var ett viktigt arbete, man fick inte somna. Spaningspatrullen utgick kl. 23.30. Vi åkte runt Kalixfors och observerade deras uppställnings-platser för flygplanen och deras vakt. Åter i basen kl.03.00, vila till 08.00 för att rapportera och ut igen för dag-spaning. Kl.18.00 genomgång av överfallet som skulle ske kl 22.00.

Allt gick bra, flygplanen och bränsleupplagen sprängdes. Åter i basen, ta ner tälten och omgruppering till ny plats i Aaptasvaara. Många avhopp och vi kunde gå i ny bas. Hela tiden pendlade termometern mellan -30 och -40 grader. Ingen fick några köldskador fast utrustningen inte var den bästa. Från Aaptasvaara spanade vi mot Riksvägen till Kiruna och förberedde för stängning av denna.

På torsdagsmorgonen avblåstes övningen. Skidmarsch mot Jägarskolans kaserner. När vi närmade oss Tuolluvaara såg vi skorstenen på jägarskolans panncentral, men det tog flera timmar innan vi var framme, den tunga backen upp var jobbig, men en fallskärmsjägare ger aldrig upp.

Middagens ärtsoppa och pannkakstårta smakade bra, det var alltid backning tillåten. Husmor Essi Silverbrand sa alltid att mina pojkar skall ha bra mat. (Det var annat än i Karlsborg där förstärkt frukost var två limpskivor och en extra portion smör.)

Vinterutbildningen i Kiruna var hård men bra, solen log från mars och önskade oss tillbaka.

 

 

Jag stannade och gjorde flera repövningar på Lapplandsjägare. Sedan var jag hemvärnsman och Hemvärnschef för Vittangi ödemarkshemvärnskompani. Det har varit många hårda tag med blod, svett och tårar, men jag ångrar inget och beklagar att allmänna värnplikten avskaffats. För oss fallskärmsjägare gäller Vilja, Mod och Uthållighet.

Kom till Kiruna innan staden sjunker ner i gruvan eller gå in på www. LKAB och Kiruna kommun och se hur och vart vi kommer att flytta staden.

 

Hälsningar från övre Lappmarkens finnbygder

1502-19-53 Josefsson,

lapplänning och kven.

0981-103 80,  070-23 00 380

 

PS. Jag har varit med och startat Luleå Fallskärmsklubb och Kiruna Fallskärmsklubb.

Gjort en repmånad på FJS i Östersund 1958.

Därefter gjort flera repmånader på I 22 som jägar gruppchef och sedan hemvärnschef, nu samordnare för Hv- veteraner.

Hoppat en del civilt, tävlat i precision och har ett paraplain.

Det kallaste vi haft i Vittangi var 1942. Inofficiellt Sverigerekord -55 grader, det var kallt. Vi fick ledigt från skolan de dagarna.

 

.

.

2 aug 2011 kl. 11.56 skrev Anders Ranebo:

Hej,

Jag har även ett klart minne från den övning som Anders Karlsson beskrivet. Jag kan hålla med honom om att det var obeskrivligt kallt. Hela kompaniet hoppade men vi signalister skulle ha någon signalövning under ett par dygn så medan övriga ilastade och for hem så drog vi vidare i ett par femmanna-grupper.

Den grupp av signalister som jag var med passerade inga byar vilket var tur för efteråt fick vi höra av någon som passerat en by, bultat på dörren hos någon där man fick besked att det var -48. Hade jag fått veta det tidigare så hade jag nog blivit knäpp.

Trots kylan så var det inte helt vindstilla utan när man kom ut på någon myr så drog det lite snålt, inte mycket förstås, men tillräckligt för att det skulle kännas ännu lite kallare.

Det går ju åt mycket energi bara att hålla sig varm i sådan kyla så vid något tillfälle under natten stannade vi för att laga mat i jägarköken. Det blev en soppa men tyvärr så skakade händerna så mycket så det mesta av soppan som man tog med skeden skvimpade ur innan man fått den i munnen, men lite varmt lyckades vi få i oss. På något vattendrag som vi passerade så var snön bortblåst och när man spottade så kunde man höra hur spottloskan klirrade när den hamnade på isen, den hade hunnit frysa på vägen ner.

Jag kommer inte ihåg att min näsa förfrös för jag hade anorakshuvan uppfälld vilket gav en del skydd mot kölden. Däremot hade jag problem med ögonen, eller rättare sagt fukten i ögonen, som frös ihop. Det värsta var då att ta av sig handskarna, händerna var ju varma av arbetet med stavarna och lite fuktiga. På de sekunder som det tog att torka bort isen ur ögonen så hann händerna frysa så att all känsel försvann. På med handskarna igen och sen tog det ungefär tio minuter för att händerna skulle tina upp och smärtan i dem när blodet började cirkulera glömmer jag aldrig. Sedan var det dags att torka bort is ur ögonen igen…

Väl framme där vi skulle slå upp tältet så hade vi problem med att få upp antennlinorna. Det enda sättet att hantera ihop-kopplingen av dessa var att ta av sig handskarna och koppla dem för hand varvid kopparlinorna frös fast i skinnet så att de fick dras loss. Det var ingen munter upplevelse.

När vi fått upp tältet skulle vi äntligen få oss någon värme. Norrlänning som jag är, var det inga problem att hitta bra tjärved så snart började värmen sprida sig i tältet. Då uppstod nästa problem. Vi hade ju lärt oss att klä oss enligt flerskiktsprincipen, det var bara det att de olika lagren hade frusit ihop så vi fick stå och dunka varandra i ryggen med vedträn för att vi skulle få loss kläderna. Jag kommer ihåg att min anorak var styv som plåt och kunde vecklas ut och ställas på backen för sig själv. När värmen från kaminen nådde anoraken så fes den ihop till en blöt hög.

 

Mvh

146 Anders Ranebo

.

3 aug 2011 kl. 10.24 skrev Anders Ranebo:

Hej igen Svante,

Det var roligt att du uppskattade min berättelse. Igår kväll låg jag och funderade och kom på ett ämne som jag hoppas att du vill skicka ut en blänkare om.

Rubrik: Landningar man minns.

Vi har alla säkert minnen av landningar som inte var av det bättre slaget. Det hade varit kul att få läsa om dessa. Jag tror att jag kan plocka fram ett och annat hopp som ligger lagrat i minnesboxen. Det är ju även ett sätt att knyta an till gamla kamrater och få ännu mer liv i nätverket.

Hoppas att du får en fortsatt fin sommar.

/Anders

.

.

.

2 aug 2011 kl. 18.12 skrev Magnus Holmgren:

Hej Svante!

Det är väldigt trevligt att läsa alla inlägg som dyker upp med jämna mellanrum!

Märker att det är fler som har lite svårt med minnet (med all rätt). Har ett minne från händelsen när B-styrkan letade efter gruppen som sänt det vådliga meddelandet som Lars nämnde! Det stämmer att det var ett mycket bra maskerat ”Avhopp” som 1:grupp på 3:e Pluton gjort, vi låg där i timmar för att det skulle bli bra. En av anledningarna var att vi ville få en lugn natt utan besök av den lede Fi! Ingen av oss kände till det olycksaliga meddelandet och vi hörde mycket väl B-styrkan som passerade flera gånger bara några meter ifrån oss. Ropen trodde vi nog bara var en ny list av Fi för att avslöja oss, vad jag tror mig minnas var det även en helikopter inblandad i spaningen.

Minns inte att Lars var med i B-styrkan som blev friskförklarad på en gång (Sjukvården var bra även för 40 år sedan) men har en svag aning av att han hamnade i de där lokalerna lite då och då!

 

Med vänlig hälsning

302 Holmgren

.

.

.

2 aug 2011 kl. 21.44 skrev Torkel Söderström:

Hej Svante och tack för en trevlig fredag!

Såg inte att du tog kort när jag fick whiskyflaskan. Kul!

 

Kul att det kommit fram lite olika minnen från denna kalla övning jag skrev om i UTE-magasinet! Jag hade ju, liksom 148 Anders, för mig att det bara var signalister som var ute detta dygn men det var ju uppenbarligen fel eftersom ju 304 Lars E inte var signalist. Nu har jag oxå letat fram min hoppjournal och även jag har gjort en del anteckningar.

Hopp nr 13. 1971-01-30. Luossajärvi. Herkules. Jag hoppade som nummer 8 i ett 11 manna lag. Ingen utrustning. 3 varv snodd. -30°C. Ändå skönt. Mjuk landning.

Hoppet, som vi gjorde inför händelserna jag skriver om i UTE-magansinet, har följande noteringar: Hopp nr 16. 1971-02-23. Altajärvi, ca 1 mil Ö Kiruna. Herkules. Jag hoppade som nummer 1 av 8 i laget. Ryggsäck. Jävla snodd, fällde utr innan snodden borta. Natthopp. Vindstilla. -36°C.

Vad gäller förfrysningar denna övning kommer jag bara ihåg att jag förfrös näsan, men jag har haft turen att inte få några problem med detta. Jag tror att det var vid detta tillfälle som vi eldade lite för försiktigt i kaminen så att skorsten sotade igen. Eller så var det kylan som ställde till det. När vi sedan rev det hela fick jag ta en tallruska och sota rören så att de gick att sticka i varandra. Resultatet av denna sotningsövning var att min snödräkt därefter lyste svart mot snön. Fick en del pikar om min svarta snödräkt innan jag fick byta den.

Jag fick göra 19 hopp under Gu och sedan gick jag över till civil hoppning i Göteborgs fallskärmsklubb. Det blev sammanlagt 114 hopp innan jag la av ?? 1984. Skulle gärna vilja testa en modern 4-kants skärm. Drömmen lever. Får se om det blir av.

 

Hälsningar

136 Torkel

.

.

.

5 aug 2011 kl. 17.04 skrev Hans Björnström:

 

Njaa, jag tror inte signalisterna var ensamma på övningen med luftlandsättning på Altajärvi. Själv minns jag den övningen bland annat för att “innehållet” i näsan frös till is under färden mot marken samt att det var hart när omöjligt att stå still som post utanför tältet då vi gått i bas/vila.

Då min fortsatta verksamhet rörande fritid såväl som i andra sammanhang fortsättningsvis kom att bjuda på kalla förhållanden var detta trots allt något extra. Vi var unga! Å andra sidan bjöd dygns-/momentövningarna inledningsvis i Kiruna på kalla marscher tillbaka till förläggningen. Bland de bilder som visats på denna sida dyker då och då upp bilden på Kiruna i ett blåaktigt gryningsljus–jo, tack jag kan förnimma den känslan av kyla. Norrsken har även under lång tid gett kalla associationer.

 

M.v.h. //228 HB

.

.

.

Erbjudande till fallskärmsjägare

 

Skicka frankerat svarskuvert till

 

Hans Lindmark

Strandvägen 1

54630 Karlsborg

 

så får du en örn att placera på bilen (se bild).

Plats: Vänster backspegels framsida.

 

Hälsningar,

Vargen

Mobil. 0706-050626

 

.

.

.

Lägret/Skärmen

Här är Per när han kollar vår utrustning inför hopp 1970/71

.

Elaka trädgårds-möbler på Skärmen i kombination med den makalösa berättelsen om att ett reaplan förmodligen skulle landa på Mölltorps-rakan, lyckades peta Per Lidmans nyopererade höft ur led sist fredag.

Larmet gick först till Gunnel men även vi icke sjukvårdare insåg snart att det skulle bli svårt att knô in Per i en personbil med höften ur led, så här behövdes en ambulans. Samtal till 112 och många frågor att besvara innan telefonisten var riktigt nöjd.

Väntan, dock inte så länge. Två paranta och proffsiga ambulans-sjukvårdare anländer och tar befälet. Per får kanyl och ett rus varefter vi övriga gentlemän tillsammans med Gunnel på bästa sätt hjälper till att få Per över på båren och in i ambulansen (i detta läge nämns asfaltering av grusplanen som ett framtida bra projekt).

Transport till Skövde, behandling under narkos vid midnatt och röntgen på söndag morgon. Utskrivning och hemfärd därefter.

Per mår nu gôtt och har fått ett träningsprogram som ska stärka musklerna i höften. Skogsarbete och traktorkörning får nog tills vidare ligga i malpåse men kvälls-schottisen med Gunnel avstår han inte…

.

.

 

.

.

Goa Gubbar!
Bearbeta nu Era nära och kära så ses vi på FJS-dag den 3 september!

 

Kalleborg (namnet lånat av en förträfflig kassör) den 9 augusti 2011

201 Svante

0706-913891

.

.