Lägret i mitten på december 2016. Bastu med dopp i goda vänners lag…

.

.

.
Bäste fallskärmsjägare,

Efter 300 mils körning norrut från Nelson BC i början på juni närmar jag mig Beaver Creek, en gränsstation mellan Kanada och Alaska. En gammal dröm är på väg att uppfyllas. ”Alaska, here I come!”

I slutet på maj hade jag flugit från Göteborg till Kelowna BC i Kanada och där hämtats upp av min dotter Josefin. Via lite sightseeing och en övernattning i bushen tog hon mig till Nelson, en vacker stad i södra British Columbia. Förberedelser och proviantering påbörjades och naturligtvis också ett härligt umgänge med min dotter. Under en veckas tid fick jag lära känna hennes vänner och hemstad. Därefter startade min färd norrut förbi nationalparkerna Banff, Lake Louise och Jasper för att i Dawson Creek fortsätta på Alaska Highway. Alaska Highway sträcker sig från Dawson Creek i Kanada ända till Fairbanks i Alaska via gränspassagen i Beaver Creek. Klockan sju på morgonen den 11 juni passerar jag gränsen utan problem förutom att en, i mitt tycke, trevlig kvinnlig tulltjänsteman lurar skjortan av mig, trött, sömnig och lite rörd av situationen som jag är, men det är en annan historia…och hon blir sedermera förlåten sitt tilltag.

En fantastisk månad tillbringar jag i Alaska varefter jag åter styr kosan söderut via Dawson City i Yukon mot Nelson BC. Med Nelson som utgångspunkt tillbringar jag ytterligare två månader med att luffa runt i bilen och besöka bl. a Alberta och nordvästra USA med parkerna North Cascades i Washington State och Glacier i Montana. I början av september är jag tillbaka hemma i Karlsborg, skäggig, mager, oskadd och fylld av fantastiska upplevelser och härliga minnen.

 

Hösten i Karlsborg har för mig bland annat inneburit uppdrag för Överlevnadsskolan. Förutom trivseln med intressanta arbetsuppgifter och fina kollegor så behöver ju reskassan fyllas på inför nya utmaningar. På fästningen har det varit hög intensitet bland militär personal och när det gäller fallskärmsjägarna så har jag dessvärre inga närmare rapporter om deras aktiviteter. Några mil på hojen har det blivit men totalt sett tror jag inte jag kört mer än 300 mil under säsongen…får bli bättre nästa år. Frölunda ångar fram i elitserien med den äran och gör mig inte besviken…

.

För att påminna oss om en gammal gemensam bedrift så finns en berättelse ur tidningen Örnen nr. 56 ”Rapport från fjällmarschens spårpatrull”. Artikeln hittar du längst ner här på sidan och är skriven av signaturen SU. Tyvärr kan jag inte påminna mig om vem SU var och inte ens fanjunkar´n, med sitt klara minne, kunde hjälpa mig att identifiera initialerna. Förmodligen är det inte en av oss värnpliktig utan något befäl. Håll tillgodo ändå!

.

Julen nalkas och år 2016 närmar sig sitt slut. Min förhoppning är att vi fyller 2017 med mycket glädje. Låt oss också hjälpa barn och vuxna som far illa i en orolig värld och låt oss hejda de globala klimatförändringarna med de möjligheter vi faktiskt har. Man behöver inte vara Einstein för att begripa situationens allvar.

.

.

En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År,

.

Karlsborg den 20 december 2016

201 Svante

.

.

.

Onsdagslunch för gamla fjs:are i december

Trevlig samvaro vid onsdagslunch på Kastanjen i början av december. Från vänster Bengt ”Fanjunkar´n” Persson, Gunilla Seth, Hasse ”Vargen” Lindmark, Hasse Nordin och Rolf Käck. Mycket tjöt om allehanda ting både dagsaktuella och gamla goa minnen…

.

.

.

Alaska, Kanada och nordvästra USA sommaren 2016

Tre oförglömliga månader i Alaska, Yukon, British Columbia, Alberta samt i nordvästra USA med nationalparkerna North Cascades i Washington state och Glacier i Montana. En tjugo år gammal Ford Explorer tog mig behagligt runt nästan 2000 mil på stora och små vägar. Över två månader i tält med jägarmässigt leverne och härliga upplevelser…många goa dagar och ett välbefinnande utöver det vanliga…en gammal dröm blev förverkligad.

.

På vandring vid Hatcher Pass, Alaska

.

.

.

Fjällmarschen vintern 1971

.

artikel hämtat ur tidningen Örnen nr.56

Rapport från fjällmarschens spårpatrull

Patrullen hade förstärkts med en mycket hurtig sergeant från kustartilleriet. I övrigt var det Carl Lago-L och SU.

Första dagens etapp gick till Kebnestationen. Sergeanten körde då någon form av kombinerad ryck och intervallträning och verkade riktigt sportig. Den här etappen blev mycket svettig för SU, som snabbt kastade av alla kläder utom anoraken. Några hekton blev han kanske av med. Grottorna grävdes i dalen hitom K-stn samtidigt som staben lyckades mer att färdigställa en mindre bungalow. På kvällen blev samtliga bjudna på middag i K-stn. En utmärkt start. Innan kojning portionerade SU ut magmedicin åt staben.

Dag två bestigning av Kebnekajse. Snötillgången var minimal, skidorna lämnades i ett tidigt skede bortom K-stn. Skolchefen hade gått i förväg. Den lilla snö som fanns var hårt packad. Skrågång var enda chansen att nå toppen. Efter att ha ramlat ett trettiotal ggr började även den mest samsade att tala kinesiska. Vädret började att dra igen. Efter en konferens med skolchefen, som då upphunnits av patrullen, beslöts att han och Björklund skulle kvarstanna och övriga fortsatte mot toppen. Majoren ville säkerställa en kontakt med övriga delen av kompaniet för att kunna klara av en prisutdelning. Kompch med huvuddelen av kompaniet tog det säkra före det osäkra och gick noggrann kompassmarsch och bommade därmed skolch. Den sista biten upp till toppen blev vi lotsade av Lago-L. Väl uppe såg vi ingenting, men SU passade på att på värdigt sätt fira händelsen tillsammans med övriga minialpinister. Så småningom anslöt hela komp utom skolch och Björklund. Det tog Lago-L ca. 2 tim att lotsa upp små patruller till toppen. Under tiden märkte vi övriga, som dagen till ära hade tagit på oss läderkängor, att fötterna började ta form av isglober. De mera försigkomna fjällrävarna satt bekvämt och stekte varma smörgåsar, andra kämpade hela tiden med att ta befäl över sin kropp och tvinga den till värmeaktivering. Nermarschen gick bra. Vi träffade då skolchefen och han förrättade prisutdelning. Han beklagade att Björklund icke fått tillfälle att bestiga toppen, men räknade med att denne verklige fjällentusiast skulle få tillfälle nästa år. Då vi passerade K-stn, fick varje grp avdela en man för inhandlande av proviantförstärkning. Sunkist gick åt i massor. Personalen fick hålla öppet en halv timme över ordinarie tid, men affärerna blev mycket goda för dem. När den extra tiden var klar beordrade föreståndarinnan stängning med orden: ”Någon måtta får det vara”. En privat reflexion: ”Hur gör de med personer som varit ute i verklig fjällnöd (många av våra var mycket trötta)”. Den andra hemska tanken var att värnpliktigas pengar kanske är smutsigare än andras.

Dag tre gick vi upp i Tarfalladalen. Vi tog då en liten avslappningsdag. Det var meningen att vi skulle skaffa oss lite chokladfärg i ansiktet, tyvärr hade vi lite otur med val av slutmålsplatsen. Så fort som nischerna var klara försvann solen bakom fjälltopparna. Vi konstaterade detta med en viss saknad. En av jägarna hade upptäckt att vi satt i skuggan, han kom snabbt fram och påpekade detta. Vi är ännu idag mycket tacksamma mot denne jägare. Han höjde vårt humör med 200 %. På återresan tog vi med lite av den berömda Tarfallaisen. Senare på kvällen satt stora delar av staben och kollade glasen för att se den bubblande effekten. Vi såg inget, men den ska finnas där. Vi kommer igen nästa år.

Dag fyra. Nu skulle kompaniet få känna på en verklig fjälltur. Vi startade med att gå rakt västerut mot Singisstugan. Kraftig motvind, för lite snö för att få fäste med skidorna. Meningen var att vi skulle gå i en ordentlig sväng för att komma fram ungefär där vi startade. Samtliga var orienterade om detta och det hade en viss psykningseffekt. Efter ca. 3 km beslöt staben att återsända tre av de fyra i extra plutonen. Den numera långhårige Calle Carlsson, Örebro, fick stanna kvar. Han var välutrustad och hade godtagbar kondition. Hitom Singis vek vi av mot söder. Vi gick över ett ganska besvärligt pass, ner till en sjö, där vi tillredde en kraftig lunch. Efter ca. 1 tim kom kompaniet. Det blev en trevlig show utför backen. En som tidigare skrutit om sin Himalaya-ryggsäck var mycket tyst. Resterna efter hans vurpa packade vi lätt ner i pulkan. Vi fortsatte österut. Lago-L fick lite orienteringsproblem. En av våra bättre idéer kläcktes. Hurtiga KA-mannen var klar för testning. Han blev snabbt vår närspanare. Efter att ha besökt ett antal inläsningsfjälltoppar, blev han riktigt mänsklig, vi kunde till och med tala med honom. Det var nu dags för ett besvärligt bergspass. Väl uppe, såg vi inte mycket. Lago gav tecknet framåt och någon sekund senare grävde vi fram honom ur drivan. Det var tänkt att få ner kompaniet i serpentinspår. Tyvärr var de något odisciplinerade eller ev. ovana med sådan åkning. Det blev spridda skurar – vi får vara glada att vi klarade oss utan skador. Det började nu bli verkligen besvärligt att få med alla mannar. Några slog ner stavarna och blev stillastående, en och annan tår klämdes fram. Nu fanns inget alternativ, d v s alla fick bekänna färg. Det var ont om snö. Vi spårare började fundera på nödbivack, vid 22-tiden hittade vi en lämplig driva. En timme senare var hela kompaniet ingrävt tack vare ett perfekt lagarbete mellan grävare och matlagare. Vid kojning tyckte man lite synd om de som uteslutande använde kronans utrustning. För fjärde natten i snögrotta efter kraftdödande förflyttning ger i regel blöt utrustning. Vi andra som använde fjällrävens expeditionssovsäck, Helly Hansens polartröja och lite anat smått och gott, mådde mycket bra.

Femte dagen återmarsch till Nikkalukta. En av jägarna hade icke stoppat ner sina kängor i sovsäcken. De kunde göra reklam för en ny pansarplåt. Hans fötter var också i dåligt trim. Enda möjligheten var transport i sjukvårdspulkan. De sjukvårdskompisar som tidigare alltid varit mycket villiga att följa allehanda skadade till läkare i studiesyfte, var den här gången mycket osynliga.

Till nästa fjällmarsch har jag ytterligare civil utrustning, fet och salt mat plus koncentrerad dryck. Det ska bli spännande att se nästa årsklass i fjällen.

/SU

.

.