.

.

Nostalgitripp till Kiruna

En go och glad Alf Josefsson, GU 53/54, möter oss vid ankomsten till Kiruna. Den tidigare företagaren och hemvärnschefen och idag fortfarande mycket vitale pensionären och kommunpolitikern har förberett vår ankomst väl. Vi inkvarteras hos Anna-Britta i Kalixfors och sen tar han ut oss på en rundtur i trakten. Han berättar med värme och entusiasm om gamla minnen och om dagens fantastiska förändringar och utveckling. Enorma investeringar i infrastruktur med ny järnväg till gruvan, nya vägar, rivning och flyttning av stora delar av staden. Priset på malmen har rusat i höjden och framtiden ser mycket ljus ut för Kiruna.

Vi besöker vår gamla förläggning på Jägarskolan där sjukavdelningen har intagits av Lapplandsjägargruppen, som numera är Sveriges nordligaste militära utpost. Deras främsta uppgift är att utbilda och träna hemvärnsförband och man genomför även grundläggande militär utbildning (GMU) samt stödjer andra förband. Våra logement inhyser numera Vita Viddernas barnskola och här finns idag en fin skridskobana på framsidan och på baksidan är barnen fullt sysselsatta med skidåkning. Inomhus är mycket sig likt men den gamla asbesten i väggarna har sanerats bort, berättar föreståndaren, och den goa tjärlukten från källarvåningens vallabod är borta eftersom dagens skidor inte kräver samma behandling som våra Vita Blixten. Logementväggar och korridorer täcks idag av färggranna barnteckningar och disciplinen hos eleverna är dessbättre något friare än under vår tid. Vita Viddernas barnskola har utomhusaktiviteter som profil och på så sätt kan man ju säga att dagens verksamhet bär den tidigare traditionen vidare.

 

Samma kväll besöker Bengt och jag Sven-Erik Fjellborg, GU 70/71, som bjuder på kaffe med kaffeost och en trevlig pratstund om hundspann, skidåkning, skidstruktur och mycket annat. Ett gemensamt skratt hörs när Sven-Erik och Bengt minns FJS deltagande i patrulltävlingen mellan brigaden i Nordnorge, Jägarskolan och FJS. Tävlingen gick av stapeln i Setermoen vintern 1971 och FJS-patrullen bestod av patrullchef fanjunkare Persson, stf patrullchef vpl sergeanten Fransson och som manskap vpl 337 Simonsson och vpl 232 Fjellborg. Jägarskolan vann och det lite klena resultatet för FJS berodde på patrullens ovana vid att tävla på hög höjd, enligt patrullchefen.

Sven-Erik berättar om sin uppväxt här på föräldragården i Kaalasjärvi där han redan som barn fick ta del av arbetet och tidigt delta i jakt och fiske. Yrkeslivet har han, förutom en kort sejour i gruvan, haft inom SJ. Idrottskarriären tog tidigt sin början och med draghundar tändes intresset 1979 efter en förfrågan från Hans Björnström om att assistera honom i en tävling. Sedan följde en karriär med stora framgångar i nordisk stil, hundkörningens formel 1, vilket resulterade i 45 medaljer varav 16 SM-guld och ett EM-silver. Ett längre uppehåll när karriären var över medförde viktökning, så nu tränar Sven-Erik dagligen igen och är i riktigt god form. Som pensionär har han även blivit en hett efterfrågad skidfixare, vilket innebär att han tillbringar delar av sin tid på Intersport i Kiruna med att skapa strukturer i belagen på dagens skidor. En tänkt snabbfika visade sig bli flera timmar lång innan vi återvänder till basen för en god natts sömn.

 

Efter en nyttig grötfrukost, bland soldater på väg till en övning i den svenska fjällvärlden, tar vi vår Kia-diesel och drar mot Altajärvi. Strålande sol, mycket snö, riktigt härligt vinterväglag och med en säker fanjunkare vid ratten far vi de få milen till sjön. Väl där erinrar jag mig 136 Torkel Söderströms spännande artikel i tidningen UTE-magasinet, som premierades med Victorinox största fällkniv, och även 304 Edgrens korta noteringar i sin hoppjournal:

”Den 23 februari -71 hoppade vi från Hercules på Altajärvi står det i min journal. Under anteckningar 
har jag skrivit att det blåste 1 – 2 m/s, det var ett natthopp och det var -38 grader (vakten 
jägarskolan i Kiruna). Utrustning ryggsäck. Förfrös näsan. 

Det där med näsan kommer jag ihåg, för det var kallt, rysligt kallt. Jag har varken tidigare eller senare
 varit med om något liknande”.

.

Idag står en stor och inbjudande bastu mitt ute på isen. Det hade varit något att krypa in i natten den 23 februari 1971…

.

Riktigt kalla händelser gör sig plötsligt påminda, som natten när vi hade minus 47 grader under en förflyttning på en myr inte så långt från Kiruna. Vid en kontroll för något år sen i den officiella statistiken hos SMHI noterade Vuoggatjålme den 4 mars 1971 en lägsta dygnstemperatur på minus 45,8 grader. Vi som var med har tidigare uttryckt våra tankar om hur kallt det egentligen var. 306 Bengt Sjöbergs analys är dock glasklar:

”Jag har alltid berättat för alla som vill höra att det var minus 46 grader – och när jag betänker hur liten pitten va’ den natten så var det säkert minus 47 också”.

 

Färden fortsätter nu till Jukkasjärvi och ett besök i kyrkan. Bror Hjorths färgstarka altartavla dominerar den vackra lilla kyrkan och Lars Levi Laestadius ord, inpräntade i tavlan, ger en fingervisning om dåtida predikningar:

”Ni drinkare och tjuvar. Ni horkarlar och horkonor omvänden Eder”.

Jukkasjärvi Icehotel fanns inte när vi gjorde GU men får ändå ett besök. Här tar vi en fika och fanjunkar´n överväger för ett ögonblick att konsultera den närvarande Leif Silbersky angående en svensk/estnisk fastighetsspekulant, som han gärna skulle vilja ge en näsbränna. Han besinnar sig dock och istället ägnar vi en trevlig stund bland fantastiska byggnadsverk av is. Noteras kan att fastighetsförsäljningen nu är i hamn med annan köpare och när guldet så småningom sitter på fanjunkar´ns konto så har han lovat att svepa sitt livs första starköl vid en fredagsfika på Skärmen. Huvaligen!

 

Vi återvänder till Kiruna och tillbringar en stund i stadshuset. Förmodligen är det sista gången som vi får se den ståtliga byggnaden med dess nuvarande placering eftersom även stadshuset kommer att rivas och byggas upp på ny plats. En monter med den store skidåkaren Kiruna-Lasses historik, prissamling och en del tillbehör får fanjunkar´n att drömma om gamla tiders träskidor och klassisk åkning. 1936 blev Kiruna-Lasse olympisk guldmedaljör på 18 km skidor i Garmisch-Partenkirchen och nämnas kan att författaren Åsa Larsson är barnbarn till honom. Efter en välsmakande lunch i det nya och moderna köpcentrat drar vi oss tillbaka till basen och får en timmes ryggläge innan eftermiddagens aktiviteter ska börja.

 

Kvällen innehåller vårt möte med Bengt Kuoppala som också är höjdpunkten på ”fanjunkare” Bengt Perssons och min resa. En gemensam middag är inbokad med skogsmännen och fallskärmsjägarna Bengt Kuoppala, Alf Josefsson och Sven-Erik Fjellborg. Mötet över en bit mat på Hotell Ferrum pågår länge och en mycket talför Bengt Kuoppala berättar om sig själv och människor han mött. Bengt är född och uppvuxen i Lovikka, en liten by belägen vid Torneälven mellan Vittangi och Pajala. Efter skolgången arbetade han i skogen och år 1958, som 19-åring, påbörjade han sin värnpliktstjänstgöring hos kustjägarna, KJS. En tuff utmaning med tanke på att han inte var simkunnig. Bengt blev efter hand en duktig simmare och genomgick utbildning till befäl vid kustjägarna. 1963 genomförde han kurs 0231 vid FJS och efter att ha fortsatt ytterligare några år vid kustjägarna flyttade han 1966 till FJS och stannade i tio år. Under sin tid i Karlsborg blev han mycket omtyckt och en av de stora när det gällde utbildning i jägartjänst. 1976 gick flyttlasset till Kiruna och tjänstgöring vid Lapplands jägarregemente (fd Jägarskolan). Bengt tjänstgjorde här i olika befattningar fram till sin pensionering 1994.

Stugan vid Oinakkajärvi, 15 km NO Kiruna, blev nu platsen där Bengt som pensionär tillbringar en stor del av sin tid och här är jakt och fiske ett viktigt inslag i tillvaron.

Dråpliga historier och hjärtliga skratt hörs runt bordet. Emellanåt får upphetsningen de fyra norrlänningarna att prata en obegriplig rappakalja (Meänkieli) och jag får knacka i bordet för att få dem att återgå till vanlig och mer begriplig norrlandssvenska.

Bengts varma, ärliga och raka karaktär speglar hans berättelser och jag kan tillägga att både rösten och dialekten tycks mig exakt som den var 1970/71. Han var och är för mig urtypen av en genuin fallskärmsjägare. Vi framför hur omtyckt han var av oss värnpliktiga och att vi gärna skulle se honom i Karlsborg vid någon av våra träffar.

Ett av mina goa minnen från tiden tillsammans med Bengt vintern 1971 är en historia som jag tidigare berättat,

Vid en förflyttning på skidor under befäl av vår genuine skogs- och fjällman öfu Bengt Kuoppala får vi plötsligt se en grann vit hare en bit framför oss i snön. Haren sitter blick stilla och tror sig vara osynlig. Då berättar Bengt Kuoppala, inför en fascinerad grupp unga fallskärmsjägare, tricket hur man enkelt och ljudlöst får den fina haren i stekpannan och stillar sin hunger.

Börja med att gå i en vid cirkel runt haren! Cirkeln minskas för varje varv och man närmar sig nu långsamt den konfunderade haren. Stannar man så sticker den men rör man sig stillsamt hela tiden kommer man så småningom tillräckligt nära för att med en snabb handrörelse greppa den i öronen. Lätt som en plätt tyckte vi och faktiskt riktigt trovärdigt i motsats till det man fick lära sig som liten ”Om du strör salt på stjärten på småfåglarna så blir de tama”.

 

Tredje dagen bjuder på en gudomlig morgon med femton minusgrader, stjärnklart och ett gryende ljus över horisonten i öster. Vi packar och lämnar Kalixfors för en tidig frukost på busstationen i Kiruna, där Bengt lånat lite utrymme i krögarens frys över natten. Vi tjôtar med ett gäng morgonpigga gamla stammisar, som möts här varje morgon, och snart är Bengt inblandad i en diskussion om namn, släktskap och hembyar medan jag pratar hockey och Frölunda med den gamle ”Göteborgaren” som flyttade hit för 55 år sedan.

Mätta och belåtna och med Bengts kylväska fylld till brädden av norrländska delikatesser beger vi oss till Kiruna Airport, återlämnar den trevliga lilla hyrbilen och tar flyget söderut.

.

.

Nostalgikerna från GU 1970/71

Fanjunkare Persson

och

Beväringen 201 Larsson

.

.

PS. Resan till Kiruna gjorde vi i slutet på februari 2012. DS.

.

.

.

.

.

.